Ceres Challenge 2016

Igår smällde det – på kort varsel tackade jag ju ja till att hoppa in och fylla en vakant plats i Kolmården MTBs damlag till Ceres Challenge, en lagtävling på Sörmlandsleden med start i Stavsjö utanför Norrköping och målgång en sisådär 56 kilometer senare i Katrineholm. Ni anar inte hur glad jag är att jag tackade ja för det var så himla roligt.

Ett lopp i rosa tröja, en trött morgon och god tid att nervöskissa
Eftersom hjärtat mitt klappar hårt för klubben jag köra för, IKHP, gjorde jag ett litet försök att komma undan med att köra loppet i en rosa Glow Jersey från Craft men lyckades inte och istället drog jag på mig en rosa Kolmårdströja. Lite fint ändå, att köra ett lopp i Kolmårdsrosa, jag har ju grabbarna i den klubben att tacka för mycket. De har lärt mig att våga lite mer än jag kan och att envishet är bra grejer och när jag var rookie på cykel var de en ständig inspiration när jag emellanåt fick hänga med och bli avhängd och inväntad, avhängd och inväntad – fy fabian vad bra det slitet var!

Min fina syster ställde upp som chaufför och vi gick upp i ottan och bälgade i oss massor av kaffe för att försöka väcka våra morgontrötta hjärnor innan vi satte oss i bilen mot Norrköping. Vi var framme i Stavsjö i god tid och hann heja på folk och äta andrafrukost och jag hade tid att nervöskissa precis så många gånger som jag kände för, det är inte fy skam det. Hejade på Norrköpingskompisar och pratade lite med de andra tjejerna i laget, Alicia & Anjang och en stund efter tio var det vår tur att starta.

Lugn start och ett kul och kravlöst lopp
Vi gick ut lugnt. Och vi höll det där lugna tempot hela vägen sedan, det var mer en jakt på flow över stock och sten än en maxpulsjakt efter en bra tid. Hellre kul och kravlöst än att köra sönder sig fullständigt var mitt motto för dagen och det verkade till min lättnad stämma väl överens med hur vi sedan körde.

Lagen startades med ett par minuters mellanrum och vi gick iväg som tredje lag. Ett mixlag och ett damlag hade startat före oss och efter oss drog herrlagen iväg ett efter ett. Vi rullade någon kilometer på asfalt innan vi pekades in på stigen och till min förtjusning kände jag igen stigsträckorna i början. Jag hade kört dem med tidigare nämnda Kolmårdsgrabbar flera gånger och det var kul att åka dem igen.

Tre hjulstorlekar fullgung på galen stig
De första två milen var galna. Rötter, sten, spång, rötter, sten, spång, rötter, sten, spång. Det var många lyft uppför och en del klättringar där man fick bära hojen. Vi hade tre hjulstorlekar i laget, Anjang åker 26″, Alicia 29″ och jag 27,5 men vi hade fullgung alla tre och vi var riktigt nöjda med det. Stigmumsarmaskinen är magisk på den här typen av stigar. Vi safeade mycket på spängerna, de var långa och snorhala och vi ville inte vurpa sönder oss i redan i början av loppet. I övrigt kändes det rätt snabbt som att jag hittade tekniken som inte fanns förra veckan – jag verkar faktiskt ha gjort upp med hjärnspökena. Tog det säkra före det osäkra vid några nedförsåkningar men körde annars riktigt fint.

Backbenen behövde bara jobba stenhårt två gånger
När man cyklar MTB hemma i Jönköping & Huskvarna känns det ofta som att det antingen går galet mycket uppför eller galet mycket nedför, därför är det kul att komma och köra på lite plattare ställen. Det fanns ett par rejäla stigningar, en i början av loppet och en i slutet så jag fick ändå använda klätterbenen litegrann. Tog mig inte uppför hela första backen men kom en bra bit och den sista mördarbacken satte jag utan problem trots att vi då varit ute i nästan fem timmar.

Många och långa delar av Sörmlandsleden var stökiga, bökiga och tekniskt utmanande men här och var fanns härligt flow. Som på väg nedför ledens högsta punkt, när vi cyklade över härliga berghällar.
Angjang cruisar nedför backarna från ledens högsta punkt. Anjang har hållt på med MTB länge och är rutinerad och duktig och lugn – grym lagkompis! 

Smile, smile, smile. Ser sådär himla glad ut på nästan varenda bild, cykla är kul!

Grymt imponerad av Alicia. Hon har knappt kört MTB ett år och hon kör riktigt, riktigt bra. Grym tjej. 

Tröttdipp, teamwork och flow
Någonstans i mitten hade jag faktiskt en rejäl tröttdipp. Mådde lite sportdrycksilla och kände mig seg men det gick över efter ett tag. Det är ju lite det som är grejen med att köra långt, man hinner med att vara pigg, bli trött och sedan bli pigg igen – kroppen är en fantastisk maskin. Att köra i lag är riktigt roligt – man turas om att vara trött och man peppar varandra och man väntar in. I början, när stigen var som allra härjigast, kom vi fram till att det bästa är att köra med lite lucka till framförvarande lagmedlem för att hitta sitt flow istället för att göra samma fel i dominoeffekt, det blir lätt så om man ligger för nära.

Det var också ganska kul när de snabba lagen susade om oss. Vi steg åt sidan och hejade på dem och fick någon minut att dricka och äta – vi förenade nöje med nytta.

Laget på väg mot mål.

Fem timmars skoj på hoj
Det var fint att sladda nedför den avslutande sandbacken och trampa in på upploppet och vidare mot målportalen där klockan slutade på 5.20 totaltid. Jag hade 4.26 i rulltid, vi hade alltså en totalt en timme av lyft, kissepaus, depåstopp, bära cykel, köra fel och stanna och ringa för att kolla så vi inte hade kört fel. Lokalsinne fattades i laget och vi drog iväg någon kilometer fel på grusväg vid ett tillfälle och vid ett annat var vi övertygade om att vi kört bort oss men det visade sig att vi var på rätt väg. Vi hade inga tekniska haverier, inget cykelstrul och inga punkteringar. Ingen gjorde sig illa och motivationen kändes hög hela vägen. Att köra i lag är superkul, efter loppet har jag samma goa känsla som efter ML12H – att köra ihop kan vara det nya svarta, tror ni inte det?

Härj i målfållan sekunderna efter att vi gått i mål som första damlag.

Jamenjustdetja, vi vann ju damklassen när vi ändå var igång!
Det krävs fem lag för att det ska bli en tävlingklass i Ceres Challenge och det var bara två startande damlag den här gången, så när grabbarna cyklade för tusenlappar körde vi lugnt och flowigt för en förstaplats med tischa, hamburgare, fristart i nästa års upplaga av Ceres Challenge. Och så kammade vi hem varsin skotork och en vätskeryggsäck från Camelbak. Typiskt bra grej att vinna ändå eftersom jag flera gånger under loppet ångrade att jag inte lånat en Camelbak av en vän som erbjöd möjligheten – jag fick hushålla med vätska och det är alltid lite jobbigt att göra det.
Supernöjd över en heldag i sadeln tillsammans med Alicia och Anjang. På’t igen om ett år – det här gör jag gärna om.

Ceres Challenge är verkligen challenge.
Är man riktigt fint tränad är det en sjudundrandes maxpulsutmaning – men det kan också vara som för oss – ett heldagsäventyr i sadeln i ett lite lugnare tempo. Man bör ha stigcyklarvana och inte ha något emot att ibland småspringa med hojen eller behöva lyfta den uppför eller kliva av på snorhala spänger som inte är gjorda för cykel. Loppet är vackert, det går på fina småstigar genom Sörmland, längs med vackra sjöar och fina miljöer och gänget som arrangerar är riktigt goa och glada. Nu lyckades jag visserligen köra hela vägen utan att vurpa men man bör räkna med att det här loppet kan generera ett och annat skrubbsår. Fast vad gör det för när man går i mål får man tischa, öl, hamburgare och fin atmosfär. I den första mördarbacken fanns massor av hejaklack och i den sista spelades musik och om man ville fanns det en godisskål att dyka ned i på toppen. Cykellycka, mjölksyra och äventyr – check!