Vecka 19: Trött och lycklig

Idag börjar vecka 19. Det känns äntligen som att veckorna börjar ticka på i lite snabbare takt och om en vecka är vi äntligen halvvägs. I takt med att veckorna går börjar den stora rädslan att något ska gå fel igen lätta en aning. För varje dag som går vågar jag tro lite mer på att det verkligen är så att vi ska få behålla fröet denna gången och att vi på riktigt kommer att bli en liten familj i september.

Preggoveckan som gick levererade en pigg dag. Med sprattel. Det var minsann det mest magiska på länge – att få känna hur det är att vara pigg, jag har liksom dragits med en enorm trötthet toppad med illamående i över tio veckor. Det blev dock bara en dag och dagarna som följde var jag ännu tröttare än innan men något mindre uppgiven för nu när jag vet att det kan komma en pigg dag emellanåt känns det enklare.

En klok vän till mig berättade att just den här gravidtröttheten, den är en annan och på ett annat vis kämpig typ av trötthet än den som kommmer när man är trött för att man har en bebis som håller en vaken om nätterna. Så oerhört skönt att veta – jag har varit så orolig över hur jag ska kunna ta hand om vårt barn när jag är så trött att jag knappt orkar ta hand om mig själv.

Ibland sover jag en hel natt. För det mesta vaknar jag fyra-fem gånger och måste kissa eller skaka liv i en arm som domnat bort. Ofta är jag pigg en timme på morgonen men lagom efter frukost är jag så trött att jag behöver sova igen. Och så kanske jag sover fram till lunch, är vaken en stund och sedan sover jag tills J kommer hem och är vaken om kvällen och går och lägger mig med honom. Jag sover nog mer nu än jag gjorde när jag just blivit sjukskriven för utmattning, det är helt galet.

Att träna funkar ju sådär. När jag orkar kör jag fortfarande på fint på platten och i nedförslöporna, magen är inte i vägen ännu. Men uppför tar det stopp, jag är så oerhört flåsig och långsam och det finns inget tryck i benen. Det är inte så konstigt, hjärtat jobbar med att pumpa runt en massa extra blod i kroppen nu och allt fokus är på att bebisen ska få det den behöver – då får mamman klara sig utan att vara snabb i uppförsbackar. Ska jag cykla får jag dessutom ta bilen så nära stigarna som möjligt – att mata en halvtimmes transportsträcka på grus och asfalt finns det inte energi till och jag tar slut efter en timme. Det är oerhört jobbigt att inte vara sitt vanliga, starka när man verkligen skulle behöva det, det tar på psyket på ett vis jag inte hade förväntat mig.

En annan grej jag inte hade förväntat mig var hur kämpig siffran på vågen skulle vara och jag slutade väga mig i vecka 12. Vi har ingen våg hemma och jag har ställt mig på vågen på gymmet någon gång om året bara för att veta ungefär vilken vikt jag ska justera cykelns dämpning efter, annars mår jag bäst om jag inte har en siffra. Jag trodde det skulle vara annorlunda med gravidkilon men det går inte – jag är helt okej med att se att jag förändras men jag kan inte ha en siffra på det. Jag gissar att barnmorskan ändå vill väga mig på nästa kontroll och det får hon förstås göra men jag vill inte veta. Märkligt ändå. Jag ska göra allt jag någonsin kan för att vårt barn ska få en sund och fin inställning till sin kropp trots vår galna omvärld.

Mitt fokus ligger ofta på att ta mig igenom en dag i taget medans J tänker långsiktigt. Han funderar på bilköp och han fixar med renovering och planerar projekt som ska förbättra och förenkla att ha en liten på torpet. Mitt humör svänger tvärt emellanåt och han är tålmodigast i världen och jag tänker ofta på hur oerhört lyckligt lottad jag är som får möjligheten att bli förälder med en så fantastisk människa. I början verkade det ju absolut omöjligt att vi ens skulle kunna vara tillsammans och nu några år senare ska vi få barn – livet är så tokigt fint ibland ändå.*

Trots att jag är så in i bängen trött och inte kan träna som jag behöver för att må bra är jag otroligt lycklig. Vi är lyckliga. Det är så fint att vänta barn ändå, det ska bli så oerhört roligt att vara tre och det får faktiskt vara just hur jobbigt som helst – jag vet att det kommer att vara värt det.

Nu kör vi – en vecka till halvvägs, baaaaaam!!!

*Jag tror dock katterna Pixel och Widget inte kommer att vara så förtjusta. De gillar lugn och ro och när allt är som det alltid varit. Kommer det barn och hälsar på drar de och gömmer sig, det kommer inte att gilla september.