I morgon är det två veckor sedan jag födde barn. Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag gjort det – att min kropp burit och klämt fram den där fina, fina bebisen och sedan dess krympt ned den gigantiska magen till en liten mjuk kalaskula och dessutom börjat producera mat åt det nya livet. Att det funkar* liksom, hela det här barnaföderimaskineriet – det är fascinerande även om många delar är hiskeligt kämpiga.
Med barnafödande kommer också ett nytt typ av sadelskav. Sadelskav tvåpunktnoll – fy fasen vad en förlossning härjar till det med kroppen och underlivet, iallafall för min del – det är ju förstås olika för alla.
Jag är ganska arg på min förlossning, får något mörkt i sinnet när jag tänker på hur den blev – INGENTING blev som jag ville eller hade tänkt mig. Först fick vi inte igång det – latensfasen varade i flera dagar och dygn efter dygn med värkar sög musten ur mig. När det till slut sattes epidural och värkstimulerande dropp för att kicka igång den aktiva fasen var jag redan helt slut och höll mig knappt vaken mellan värkarna. Mot slutet var jag så förbi att jag inte ens förstod att barnet var på väg ut och jag önskade att jag var död varje gång en krystvärk började. På riktigt. Och om jag inte fick dö undrade jag varje gång varför de inte sövde ned mig och snittade för jag förstod inte hur jag skulle orka mer – jag gav upp gång på gång. Jag spände mig på fel ställen, jag kunde inte slappna av, jag hade ingen kontroll på någonting och jag bara vrålade rakt ut, hade ont i halsen i flera dagar efteråt och barnmorsketeamet måste ju fått bristningar i öronen. Är tokigt tacksam över duktiga barnmorskor och undersköterskor på Ryhov, att de orkade med mig så tålmodigt och proffsigt och kompetent hela vägen, de var helt otroliga.
Själv fick jag bristningar i sadelområdet men bara av andra graden så med lite flax blir det helt finemang igen. Det verkar läka bra, jag kunde ganska fort sitta skräddare och igår testsatt jag faktiskt trainern. En bra sadel är en grym investering, det går minsann att att sitta försiktigt så snart kanske jag kan dra på mig ett par cykelbyxor och snurra benen i tio minuter. Shit vad jag längtar efter det. (Najje, säg inte att jag ska ta det lugnt, jag har en lugn comebackplan, lyssnar på kroppen och jag skrev ju tio minuter.)
Vi får se om jag skriver en förlossningsberättelse, just nu känner jag inte alls för det. Måste bearbeta, läsa journalen några gånger till, låta besvikelsen över hur det blev lägga sig och lugna ned mig lite och fokusera på de delar som ändå var fina. Och så måste jag pyssla om cykelfröet – hon är minsann ett heltidsarbete och hon var värd att få lite sadelskav för.
*med modifikation. Hade det inte varit för svensk förlossningsvård hade jag nog inte fått ut bebisen över huvud taget och hade det inte varit för att det går att komplettera med ersättning när kroppen inte gör tillräckligt med mjölk hade bebisen nog inte gått upp i vikt.
12 comments
Oj, vad jag känner igen mig. Fast det är många år sen nu, mina barn är ju tonåringar, så minns jag fortfarande känslan av att inte ha kontroll och att bara vilja dö. Ändå höll jag inte på så länge som du. Vi kvinnor är allt bra fantastiska ♥
Låter härligt med din cykellängtan, såklart har du en plan för din träning.
Kram!
Jag undrar jag om vi inte är ganska många ändå som känt sådär? Men kan bara hålla med, vi är fantastiska – man fixar ju det på något vis ändå eftersom det inte finns så mycekt att välja på. Stor kram till dig!!! <3
Kom ihåg att du är grym oavsett hur många “duktiga föderske-poäng” du plockade. Ni överlevde, du kommer läka och alla dina känslor är adekvata på sitt sätt. Tillåt alla känslor att komma ut, och våga sätt ord på dem så de inte ligger kvar och skaver. Och sov. Sömn läker på så många sätt. Kräv en sovmorgon på lördag, fysioterapeutens order! <3
Jag får sovmorgon varje dag min sambo inte jobbar, då tar han bebisen vid halv sju och går ner och kör några timmars soffmys med ersättning i högsta hugg om det skulle behövas och jag får sova. Det är GULD värt. <3
Jag känner igen mig mycket här. Just den där känslan av besvikelse efteråt (jag tog liksom i som fan, men inte hjälpte det, blev sugklocka till slut) som jag har fått bearbeta rejält för att släppa. Sprack också grad två, men rätt “mycket”. Var väldigt sargat efteråt, men efter ca 1 månad satt jag på trainern och just det var ABSOLUT ingen fara. Grymt bra sätt att få en snabb pulshöjare dessutom! Bra sadel FTW (och försossnginsvård då)!
Så himla bra det där med en bra sadel, det är ju sittbenen som tar vikten. Jag sprack också mycket men bara grad två, men jag slapp sugklocka. Nu har det gått tre veckor och den där känslan sitter i, har den släppt för dig? Om den inte släpper för mig blir det nog inte syskon, fattar inte hur jag skulle fixa detta en gång till!
Förstår precis hur du känner. Vi missade profylaxkursen av någon anledning, kommer inte ihåg varför längre, så redan innan kände jag att jag inte hade någon koll. Var helt förbi av trötthet fast det “bara” tog 18 timmar med Filip. Gav ifrån mig avgrundsvrål som jag inte visste att jag kunde åstakomma och ville ge upp och somna ifrån allt. Det fanns inga naturliga instinkter hos mig eller någon naturkraft som uppenbarade sig. Det var bara svettigt, kladdigt, smärtsamt och förjävligt. Det är tur att ungarna är så fantastiska att de väger upp det hela. ❤️
Vi var på en förlossningsföreläsning men jag hade fullständig hybris och trodde att jag skulle fixa det där med anding och smärthantering lätt som en plätt. Men som du säger, de är ju fantastiska – jag sitter och tittar på Lovis och det finns liksom ingen tvekan – det var värt smärta och avgrundsvrål och hemskheter. Är dock högst osugen på syskon än så länge. Arton timmar är väl förresten inte så bara, det är rackarns lång jäkla tid att ha sådär ont!!! <3
Lustgasen, om du tog det, ger också halsskrovel så kanske kanske var det inte bara ditt vrålande. Tur som tokig att du slapp /slipper “isbinda”. Ny bekantskap då. (Fylla binda med vatten, in i frysen till frusen, sedan i trosorna. Heja livet!
Tog ingen lustgas, de försökte få mig att ta masken men jag fixar inte alls lustgas – det enda som gick enligt plan var att jag inte tog gasen. Och jag hade verkligen tur, visserligen var det en rejäl grad två som även går på djupet inåt men in sfinktrar och ingen isbinda.
Efter en forlossning pa 56 timmar fick min lilla tjej dras ut med sugklocka, for det enda som kom ut nar man skulle “ta i som nar du bajsar ” (what?) var hemorojder fran hell! Som en klase vindruvor ungefar. Testade aldrig att satta mig pa en sadel, gick inte ens att sitta pa en stol!
Fick dock bade morfin o periduralen sa sjalva forlossningen var smartfri iaf.
Men, kanslan nar man far sitt nyfodda barn i famnen slar allt!
Hade dock aldrig kunnat forestalla mig att jag nu, 21 manader senare, fortfarande inte fatt sova en enda hel natt! Konstant trott o undrar emellanat varfor vi skaffat barn (ja, jag vet, sant har ska man som mamma inte saga for sa sager inte “riktiga” mammor. Men jag skams inte for att saga det, for jag ar ingen superwondermum, jag ar bara en helt vanlig mamma som ibland bara inte orkar vara pa topp hela tiden. O man maste inte orka det).
Man behover inte vara stark o duktig jamt. Bara man gor det basta man kan, utifran de forutsattningar man har, sa blir det oftast ganska bra 🙂
O du Elna, vet du vad det basta av alla rad jag fatt (o gudarna ska veta att nar man har barn, da far man standigt rad fran “dom som vet” vare sig man bett om det eller inte…) det var det har: “lyssna inte pa vad andra tycker o tanker, gor det ni tycker kanns bast o tror ar bast for erat barn”
Allt loser sig. Vila. Ta egentid. Ta hand om varandra.
Kram
Fina Livve, vet du – jag tycker du är en superwondermum just för att du vågar berätta att det är sådär det känns!!! <3 <3 <3