Fjorton dagar som någons mamma

Idag har jag varit hennes mamma i fjorton dagar. De fjorton mest omvälvande dagarna i mitt liv. De mest fantastiska dagar jag varit med om. Men också de mest stressiga dagarna jag varit med om. Fulla av kärlek. Och tårar. Och oro. Allt jag gör för min egen skull gör jag så fort det går för när som helst är det en liten varelse som kräver min omedelbara och fulla uppmärksamhet.

Det kom en babyblues efter tre dagar. Då var det alla känslor samtidigt och det var snabba vändningar mellan upp och ned, precis enligt skolbok. Vilken grej. Det har försvann lika fort som det kom och ett par dagar senare dök vi in i en trött men lycklig dimma. Jag visste att det skulle bli jobbigt att inte få sova hela nätter men jag undrar om jag inte sover mer nu än jag gjorde i slutet av graviditeten. Att sitta vaken och amma om nätterna sliter men så värt det – när ett leende sprider sig över hennes ansikte finns inga tvivel om att det är värt allt tusen och tusen gånger om.

Vi googlar magont och bajsfärg och dygnsrytm och sömn och amning och amning igen och ännu mera amning. Och perineala bristningar. Och ännu mer amning. Amma är typ det enda jag gör. 

Vi hänger på 1177, jag duschar så fort jag kan, jag är supernöjd om jag hinner göra fem enkla magövningar och jag dagdrömmer om att få träna lite snart. Jag ammar ungefär överallt. I bilen. I skogen mitt i en promenad. På badrumsgolvet. I soffan. I trädgården. I sängen. I köket. Ammar och ammar och ammar – hon vill äta hela tiden.

Typ nu vill hon det, så någon slutkläm eller korrläsning av inlägg blir det inte. Latte till bebis NUUUUUUU!