Slutspurten

Det finns ett vackert långlopp i Dalarna, Mörksuggejakten, med start och mål i Rättvik. Ett långlopp, för er som inte har koll på cykel, är just ett längre MTB-lopp, man kör en herrans massa mil så fort man orkar och underlaget brukar vara ganska omväxlande men lättcyklat jämfört med de kortare och mer intensiva XCO-loppen. Efter en massa vackra och utmanande mil med stig och grusväg och depåer och både mentala och kroppsliga toppar och svackor ska man i mål och i Rättvik får man plötsligt syn på målet och tar i allt vad man kan för man tror man strax är där.

Men – det är lite lurigt – för när man väl fått syn på målportalen och tror att man strax är där ska man först cykla långtbortåthelvete, bort från målportalen och publiken, in i skogen och ut på stig igen och hejkomochhjälp så uppgiven man blir första gången när man inte vet om att det är så. Sedan – ja då får man vända om och så går banan in i mål och då har man ju liksom redan spurtat sig fördärvad en gång.

Alldeles nyss när jag stod och borstade tänderna kom jag att tänka på det där upploppet i Rättvik, för lite så känns det nu. Den andra september trodde jag vi skulle i mål, jag hade skrivit in målgång i kalendern och jag trodde kanske tillochmed att jag skulle vara framme snabbare.

Den fjärde september fick vi skymta medaljen på ett tillväxtultraljud men vi fick inte gå i mål och nu är jag långtbortåthelvete och vänder om. Närsomhelst kommer vändpunkten, närsomhelst styr vi in på upploppet på riktigt, men det är första gången och jag vet inte exakt när ännu och loppet har inte varit snällt mot kroppen, det har varit slitsamt för kroppen och det kommer att ta lång tid att återhämta sig. Men innan dess ska jag kämpa mig i mål, hämta medaljen och krama den hårt. Det kan inte vara långt bort nu.