Höggravida kontraster – kan det inte bara dra igång nu, sådär som på film?

Att vara höggravid är oerhört speciellt. Kontrasterna är stora. Det är skitjobbigt, påfrestande och långsamt samtidigt som det är pirrigt, nervöst och fullt av förväntan. Det är stora känslor precis hela tiden. Och så längtar man efter att inte kunna äta morotskaka.

Min höggravida kropp är helt uppåt väggarna otymplig och svag nu. Jag har liksom svårt att föreställa mig hur den ska orka sig igenom något som sägs vara lika jobbigt som ett maraton men jag vet att när det är dags är det bara att plocka fram sitt pannben, sitt jävlaranamma, ta ett hårt tag i Jimmys hand och köra. Tills dess vaggar jag otåligt runt och är både klumpig och stor som en elefant och har ont ungefär överallt. Om nätterna vaknar jag nästan en gång i timmen av sammandragningar som gör ont och om dagarna är energinivån låg. Vad jag än ska göra så är det en bebis i vägen, magen är full av armar och ben som buffar åt alla möjliga håll.

Mentalt är det peppigt och pirrigt och förväntansfullt men även lite påfrestande. När som helst nu, precis när som helst – kan det dra igång. Om två minuter. Om två timmar. Eller – i värsta fall – om två veckor. Om det inte drar igång är vårt maxdatum den 17 september – då sätts förlossningen igång. Jag håller tummen så hårt det bara går för att det ska dra igång av sig själv eftersom det är det bästa för kroppen. Och oavsett om det blir nu eller om två veckor är jag oerhört pepp – både på att få träffa vårt barn och på att få tillbaka och börja rehabjobba med min snorsportslängtande kropp som har varit uthyrd till bebisen i fyrtio veckor. Den hyresgästen lämnar inte bostaden i samma skick som när hon flyttade in, det kan jag säga – men det gör mig ingenting.

Jag har känt mig gladare än på länge de senaste dagarna. Något piggare mentalt. Kanske för att det snart är dags, kanske för att jag snart inte är gravid längre. Definitivt för att vi snart får träffa vårt cykelfrö, tänk att man kan längta så efter någon som ändå är så nära.

Det är svårt att inte analysera sönder varenda liten känsla i hopp om att det ska vara förlossning på gång. Gör det inte lite extra ont nu? Känns det inte lite på ett nytt vis nu? Tänk om den här sammandragningen var startskottet? Kan det inte bli som på film nu, kan vattnet gå och värkarna börja och bilen gå i ilfart till förlossningen? Och så tror man att det händer något men det blir inget av det. Och när det händer kommer det högst troligt inte bli som på film för det är faktiskt bara en av tio förlossningar som börjar med att vattnet går.

Sammandragningarna jag har gör ont. Ondare än mensvärk. Men inte tillräckligt ont för att vara något att hänga i granen. När det är riktiga värkar – då funderar man inte över om det är det eller inte för det gör så sjukt ont att det inte är möjligt att det är något annat. Och när jag har ont, då brukar Jimmy fråga om jag kan äta morotskaka eftersom Brita Zackari Wahlström berättade i Förlossningspodden att hon konstaterade att hennes värkar var förlossningsvärkar när hon inte kunda äta upp sin morotskaka. Humor och glimt i ögat är bra för att ta sig igenom höggravida dagar, och hittills har jag inte haft några problem med morotskaka.

Hörrni, det verkar inte bli en augustibebis i alla fall. Möjligtvis om jag tar till något husmorsknep och kompletterar hallonbladstedrickandet med att dra till Gränna och knata upp och ned för de där 345 trappstegen till Grännaberget några gånger i eftermiddag. Vad tror ni om det?