Vet ni? Gissa! En magisk dag med ett sprattlande cykelfrö!

Alltså, ni kommer ju inte att tro på det här men jag har faktiskt haft en så himla bra dag idag. Efter veckor där jag liksom glidit fram genom ett töcken av trötthet som började i vecka sju och eskalerade vecka efter vecka och inte slutade vid vecka tolv utan golvade mig fullständig i vecka sexton och som gjort att jag varit hemma från IT-kontoret i snart tre veckor.

Jag har sovit och gråtit och stökat ned och varit trött och ledsen och uppgiven och ännu mer trött och sovit ännu mer och velat snabbspola tiden till september och gett upp allt hopp om att få uppleva en endaste härlig dag förrän i höst.

Och så vaknade jag i morse och kände mig lite förvirrad över att det var som om dimman klarnat. Det kändes liksom inte ens möjligt att jag skulle få uppleva pigghet, jag undrade nästan vad som var fel. Det kändes för bra för att vara sant.

Men det var sant – idag har jag varit pigg. Jag har inte tröttgråtit en enda gång, inte ens i närheten. Jag skrev klart en mtb-guide till bloggen, jag fixade några grejer här hemma, jag orkade tänka klart ovanligt många tankar och på kvällskvisten skrattade jag mig igenom en hel timme nybörjar-coachning på Vistabanan. Och däremellan har jag klappat om det runda på magen och spelat bra musik för käraste lilla cykelfröet och känt mig så himlastormandes lycklig över att vi ska bli tre här hemma och på riktigt kunnat njuta av en hel dag som gravid.

Om det här var en engångsföreteelse kommer jag att leva på känslan från den här dagen länge, åh – vad fint det har varit. Om det vänder lite nu blir jag hur lycklig som helst – nästa vecka ska jag testa att gå tillbaka till IT-kontoret och det vore ju så fint att få jobba lite. Och det här med att må bra och gå och klappa om sin mage – åh vilken grej.

Vet ni förresten en grej till? Jag kan känna den! Först trodde jag att jag kände fel, men så hände det igen och igen – cykelfröet sprattlar och varenda sekund av trötthet och illamående känns värt att just få uppleva den känslan. Och vet ni, jag skojar inte när jag säger att det minsann är lite magiskt.