Vista 2016 – race report från årets roligaste tävling

I helgen avslutades den svenska tävlingssäsongen på MTB traditionsenligt med Vista Mountain på min favoritbana i Kaxholmen utanför Huskvarna. Man missar liksom inte Vista, det är ju den roligaste och flowigaste banan som finns och det är sista chansen att köra allt vad man har med nummerlapp innan det är dags att sälja cyklar och summera och vila litegrann innan vinterträningen.

Nåväl. Förra helgen spenderade jag hela söndagen på akuten. Det var väl ingen fest direkt men jag klickade ändå på anmälningsknappen i tisdags. Och packade ihop alla mina cykelgrejer i fredags kväll, fastän jag liksom bestämt mig för att ändå inte köra, det kändes inte som att jag skulle hålla ihop för ett race.

Jag åkte till Vista fullt inställd på att inte köra utan bara vara support och hejaklack till Jimmy, mamma och syrran (som körde sitt första race efter tre veckor som MTB-cyklist) alla tre körde sportklass tillsammans med massor av andra goa vänner och klubbisar. Tanken var att när alla tävlat klart skulle jag byta om och cykla ett lugnt och fint stigpass hemåt, för att komma igång försiktigt efter en och en halv vecka off bike, kroppen är liksom kaos.

Det som hände förra helgen är inte något jag orkar prata om ännu. Kanske om ett tag, jag måste få processa färdigt, men det har gjort mig så ledsen att jag inte ens orkat möta folks blickar eller ljuga och säga att allt är bra när någon ställt standardfrågan “hur är det?“. Därför var jag lite orolig inför en heldags häng på tävlingsbana och gömde mig bakom solglasögon men ju fler jag pratade med desto gladare kände jag mig. Vilken fin värld det är ändå, cykelvärlden. Så många härliga människor och bra vänner och goa klubbkamrater, så himla fint det är att få vara en del av allt det där.

Efter femitoelfte försöket att förklara varför jag inte var ombytt och skulle tävla utan att säga som det var blev jag ändå lite sugen. Jag pratade med J och han lovade att stötta oavsett och jag bestämde mig för att starta och se hur länge det höll. Jag trodde jag skulle orka två varv och bestämde mig för att vara nöjd även om jag var tvungen att kliva av och att ha kul så länge det gick. Solen sken och banan var i perfekt skick och det var ju sista chansen att rejsa på årets magiska Scott Spark RC 700 och jag tänkte att cykelbenen ändå måste vara pigga efter all vila och Vistabanan är terapi har jag ju skrivit om innan.

Vi hade parkerat bilen en bit bort i ett bostadsområde och jag fick en lugn stund för mig själv innan start. Bytte om, käkade lite mellanmål och en banan, pumpade däck och oljade kedjan och laddade litegrann mentalt. Det kändes roligt ändå, att starta. Lite spännande nästan, jag hade ju ingen aning om hur kroppen skulle reagera på att ta i. Jag värmde upp med att dra iväg rätt långt för mig själv på en vandringsled och jag vet att jag tänkte “herregud, det här känns ju riktigt bra, vad konstigt” flera gånger under värmningen.

När jag rullade mot starten kände jag mig mest pirrigt glad. Inte nervös alls, bara glad att jag kunde vara där och faktiskt ganska lycklig över att vara ombytt och sugen på race när Vistabanan var sådär tokigt fin som den var igår. De där nervösa minutrarna när damerna i tävlingsklass står uppradade bakom herrarna och hör deras startskott och klungan som går iväg innan vi får rulla fram till linjen längst fram och vänta på vårt eget startskott två minuter efter herrarna kändes inte så långa och nerviga som de brukar. Det där med kravlöst som jag pratat lite om under hösten, det gällde ju i allra högsta grad i går och det var kanske därför det kändes så peppigt att stå där och höra startern räkna ned oss. En minut kvar. Trettio sekunder kvar. Femton. PANG. Ljudet av pedaler som klickar i och det härliga klonket från tjejernas växlar när vi drar iväg.

Jag kände mig nöjd med min start. Flera tjejer framför mig men inte sist och absolut inte stressad, bara jäkligt glad. Och pigg i benen. Och alldeles varm i hjärtat för jag hann liksom inte ens ut på från startloopen innan jag hörde de första hejaropen med mitt namn och sådär fortsatte det hela tävlingen. Varv efter varv var det ett enda långt “heja Elna!”  som gjorde mig så innerligt glad och lycklig och lite starkare. Att vara IKHP-cyklist och köra Vista är en fin grej för det var över tävlande 80 cyklister från klubben på plats och vi är så grymma på att heja på varandra när vi kör.

Efter startloopen hoppar man över första biten stig och går rakt upp på en backe och där blev jag förstås omkörd av en del av de tjejer som låg bakom mig eftersom jag inte är särskilt stark i uppförsbackarna. Jag körde på så mycket jag orkade ändå, jag bet ihop men tappade ändå rullen jag försökt hålla och fick försöka täppa till luckan. Var lite rädd att jag höll på att bränna mig där men ville liksom ha bra position på den tekniska delen när den började, för jag vet att jag kör den bra och ville inte ligga och bromsa mig igenom bergochdalbanekurvorna nedför Vista Gravity.

Jag lyckades täppa luckan och låg på rulle in på första tekniska delen. Förvånade mig själv med att passa på att köra om när stigen blev bredare och fick ligga utan någon framför mig på resten av teknikåkningen, jagad av duktiga tjejer men med fördelen att Vista är en hemmabana som jag kan innan och utan. När vi körde in i den snirkliga gropen med hopp och kurvor var publikstödet superstort, hejaropen haglade och det kändes så himla roligt att köra.

Tekniken satt där den skulle, jag körde bra och jag orkade trycka på riktigt bra men i backen upp mot varvning blev jag omkörd och sådär höll det på varje varv. Grymt starka tjejer, bland annat Irma och Sophie körde om mig uppför och jag körde om dem på tekniska partier, fast jag misstänker att de inte var särskilt oroliga över att jag körde bra där eftersom de varenda varv körde om mig uppför sistabacken. Flera gånger skymtade jag vännen och klubbkompisen Jenny bakom mig och vid ett par tillfällen kunde jag liksom inte låta bli att vråla iväg ett hejarop till henne, jag fick lite kommentarer från publik och funktionärer efteråt om att jag borde fokusera på mitt och inte heja på dem jag tävlar mot men alltså, sådan där är jag, jag var så glad att Jenny var med och körde och att hon också körde himla bra och det blir ju liksom roligare med pepp!

Det kändes förstås skitjobbigt, att ha träningsvilat helt ett tag och sedan ge sig på maxpuls direkt är en chock för kroppen men inget gjorde ont eller kändes fel så jag körde på och var förvånad att jag orkade så bra och körde så snyggt. Jag tycker att jag har blivit bra på att få med mig fart från nedförsåkningar in i uppförsbackarna och att köra på small-ram har gjort mig lite säkrare på kurvtagning och jag har blivit bättre på att lyfta blicken och titta dit jag ska, lite tryggare med att det som är just framför framhjulet är tekniska partier jag redan löst.

Inför sista varvningen drog både Sophie och Irma om mig uppför och jag hade inte en chans att hänga på. Det bekräftade mina misstankar, de hade förstås kört smart och sparat lite på sitt krut inför sista varvet medans jag kört på mitt max hela vägen och inte kunde öka. Det gjorde inget, jag var jäkligt glad att vi var några tjejer som liksom låg och rejsade ihop och att det ändå inte kändes som att det var klart förrän på sista varvet. Att köra om och bli omkörd och tävla sådär – det är väldigt kul men eftersom det inte är så många damer som kör blir det inte alltid på det viset.

En grej som kan kännas som en issue när man tävla XCO är det där med att herrarna som startar några minuter innan börjar varva. De är starkare och snabbare vilket innebär att de nästan alltid hinner ikapp och börjar köra om damerna på sista varven. Jag måste säga att de flesta av herrarna på Vista skötte sig exemplariskt och kommunicerade superbra när de skulle om. Jag lackade dock ur lite på de som låg på rulle i tättrion, förste grabb, klubbkompisen Micke sa förstås till att han skulle om och jag blev först superglad, det blir man när man får respekt på banan, men grabbarna som låg på rulle missade att hojta till och jag blev faktiskt livrädd och lite arg, för inte f-n kan man veta/höra/se att det kommer folk på rulle om de inte också hojtar lite. Morr. Sedan gick det hela finemang, majoriteten var grymma på att meddela omkörning och vilken sida de tänkte köra om på. Guldstjärna grabbar!

Oftast brukar det pinglas inför sista varvet och jag var rätt säker på att det skulle komma en pingla när jag gick ut på mitt sista varv men hörde inget och undrade om jag kanske räknat fel. Hade vi inte kört fyra? Var det bara tre? Men om både Sophie och Irma krämade på sådär mycket uppför plötsligt borde det ju vara sista? Jag kände mig lite osäker men försökte jaga på som om att det vore sista varvet. Märkte att jag började bli trött när jag gjorde första misstaget på hela rejset och krokade i styret i ett träd vid en smal passage. Det tog inte många sekunder att rätta till och jag brydde mig inte så mycket om det utan släppte bromsarna nedför, tog i allt jag orkade uppför och släppte bromsarna nedför igen och bara njöt av att köra så fort jag orkade igenom alla härliga kurvor och doseringar och småknixar på banan en sista gång.

Sista backen var grymt jobbig men jag kände mig ändå så himla lycklig. En timme och tio minuter maxpuls och fullständig koncentration på något kul och bra och roligt – jag hade glömt allt som var ledsamt och sorgligt och bara haft kul, kul, kul och jag hade gjort det jäkligt bra. Shit vilken skräll, shit vad bra jag körde. “Det där gjorde jag jävligt bra” sa jag till J och satte mig på backen bredvid hojen. Jenny kom i mål strax efter och hon var lika nöjd som jag och det var ju extra kul att få dela nöjdheten, jag är sjukt glad att körde.

Det blev en andraplats på pallen i D30 0ch en säsongsavslutning som kändes sådär peppig, härlig och kul att man direkt längtar efter nästa säsong – en känsla som är härlig att ha med sig in i höst- & vinterträning. Är riktigt glad att det blev en tävling med race-känsla, att köra om och bli omkörd och hela tiden jaga eller bli jagad, det är bland det roligaste som finns.

Förresten. Alla ni som hejade på mig i lördags, ni anar inte hur glad jag är för det, tack fina ni! <3

Förresten en gång till. Tack till klubbkompisen Andreas Sandin för den fina bilden från ängen vid varvningen. I bakgrunden ser ni Jönköpings Toscana och Landsjön.

Och förresten, en sak till. Sportson i Jönköping, GripGrab, Craft och Xkross. Extra stort tack till er för galet fina samarbeten som satt guldkant på MTB-säsongen 2016 – att jobba med er har gjort att jag har haft det bästaste av det bästa i materialväg och det har varit så otroligt kul.