September kan vara något av det vackraste jag vet. Och det vemodigaste. För de vackra dagarna i september påminner mig om septemberveckorna när vi förlorade både mormor och livet vi väntade. Åh, det gjorde så ont. Det är sorg som fortfarande river om. I alla fall mormor, hon fattas mig varenda dag. Livet fick vi till slut, några månader efter veckorna av död och missfall var vår Lovis på gång.
Jag tror att det är de stora kontrasterna som gör att jag älskar september så innerligt trots att det finns en aning vemod att bära. September kan allt. September kan vara sommar och höst, det kan vara värme och frost. Det är gyllene timmar och det är dagarna då vi passar på.
Vi har passat på så himla mycket i september. Fastän vi inte haft tid. Man har liksom aldrig tid om man inte gör sig tid. Vi har struntat i saker som varit viktigare och prioriterat att uppleva. Vi har badat och utflyktat. Vi har kanske till och med haft den somrigaste av månader – så mycket ljuvligt strandhäng blev det september.
Som kvällen då vi egentligen behövde styra med massor av saker hemma och fixa allt som skulle fixas dagen innan vi skulle på bröllop och Lovis skulle sova borta. OJ, vad mycket vuxna saker vi behövde greja med.
Vi stack till Vättern istället och fick med oss en ovärderlig eftermiddag till minnesbanken.
