På lördagsmorgonen checkade vi ut från Körsbärskullen ungefär samtidigt som halva laguppställningen från årets grabbstrapats anlände för att guida oss mellan Pelarne och Västervik. Den första etappen, mellan Nässjö och Pelarne är enkel att hitta – det är bara att följa Höglandsleden. Orange markering hela vägen, lätt som en plätt.
Den andra etappen är resultatet av ett enormt arbete med att reka stig. Anders som kommer från slutdestinationen Västervik har blivit avsläppt på väg hem till föräldrarna för att reka nya delsträckor oändligt många gånger för att få fram en riktigt bra och rolig rutt. En del går på vandringsleder, en del på omärkta stigar och en del på grusvägar och asfaltssträckor.
Anders, Oskar och Danne tillkom. Elin fick oturligt förkylningskänningar och åkte hem för att vara på den säkra sidan och Anna behövde också lyssna på kroppen och tog plats som följebilschaufför. En lite annorlunda laguppställning inför andra etappen.
Vi passerade många ljuvliga platser och vädret var lika galet bra på andra etappen som på första. Sommarvärme, sol och torra stigar.
Högsta toppen för dagen. En rejäl klättring upp och en galen utförskörning efter det.
En sträcka med många lyft över nedfallna träd och paus vid mäktiga bergsformationer.
Anders och Danne sprätter loss på en riktigt rolig stigsträcka.
Jimmy.
Marie.
Karin.
Oskar & Emma.
Anna överraskade med en bonusdepå. Kexchoklad till alla!
Depåstopp vid sjö. Var sugen på ett bad men det fick vänta tills morgonen därpå i Västervik.
En bro i Småland. Har ingen aning om var men vackert, vackert, vackert.
Etapp två kändes mycket hårdare än etapp ett. Dels hjälpte grabbarna oss att ta upp tempot litegrann – inte oss emot, det är fint när det blir lite fart. Dels är det mer grusvägar – och är det något jag inte är bra på så är det att mata på utan tekniskt underlag.
Jag fick klamra mig fast vid framhjul, jag slet mer än jag hade räknat med att behöva göra men kände hela tiden att jag faktiskt behövde det – jag kör så mycket ensampass i bekvämt tempo, att ligga på rulle och fightas, det är ju verkligen exakt det jag behöver.
Men – jag fick också gasa på på stigar. Tyckte jag körde väldigt bra tekniskt – en känsla jag haft ett tag nu, och den njuter jag verkligen av. Att köra stig är en helt annan grej, där finns det mikrovila att hämta och terräng att utnyttja för att skapa fart med hela kroppen, det är jag tokigt mycket bättre på.
Den här bron hade jag så fina minnen av sedan sist, platsen är så vacker. Det var spännande att se samma ställen i annan årstid, när vi körde sist var det vår, musöron på träden och vitsippor längs med stigarna.
Emma kör hardatail. HUR starkt att göra 20 mil i två etapper på riktigt stökiga stigar med hartail? Hon är grym.
Depå i Ankarsrum – hemmasonen Danne firar med cola.
I Ankarsrum väntade även dagens höjdpunkt när det kommer till depåkäk: OSTKAKA! Det är så vi jobbar i Småland.
Anders & Marie och ostkaka.
Emma och Oskar och ostkaka.
Vid sista stoppet i Verkebäck, med bara en mil kvar till Västervik var jag helt slut. Helt slut. Satt ned, tröttstirrade, drack cola och knäckte gel och funderade på riktigt på att inte köra klart. Men att åka följebil de sista tio kilometrarna?
Nej, verkligen inte – jag ville komma fram och känna att jag klarat det, så det vara bara att fortsätta. Kapabel etcetera. Sista backen kändes oändlig men det var en härlig känsla när vi körde förbi Västervik-skylten och navigerade in på de sista stigarna innan vi kunde svänga av ned mot havet och cykla längs med vattnet sista biten hem till Emma och Oskar.
