Idag fyller vår Lovis tre år. Tre, det är stort, både för henne och för oss. I går när jag nattade henne hade hon lite svårt att somna, hon trodde att hon skulle växa jättemycket och bli väldigt mycket större över natten och att det eventuellt skulle säga “poff” när det hände. Lite läskigt om man växer så det poffar mitt i natten.
Hon somnade till slut och sov som en stock och vaknade och fick för första gången sätta upp tre fingrar i luften istället för två. Vi sjöng och hon fick “pissent” på sängen och livet som tre började fint fastän vi har en vab- & sjukperiod och hon missade ballongkalas på föris.
De här tre åren har gått fort. En del perioder har sniglat sig fram och andra har rusat iväg. Aldrig i mitt liv har jag varit så trött så ofta. Aldrig i mitt liv har jag upplevt något så fantastiskt. Aldrig i mitt liv hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle vara.
Aldrig hade jag kunnat föreställa mig en förutsättningslös, villkorslös, stor kärlek på det vis man känner för ett barn och hur den kan göra att man tar sig igenom allt man ställs inför och ständigt sätter någon annan främst. Makalöst häftigt, makalöst slitigt. Makalöst mycket kärlek.
Den här dagen kommer alltid att få mig att fundera över livet. Hur det hänger ihop. En går och en annan kommer åter sa min älskade morfar en av de sista gångerna vi talades vid. Och just idag för fyra år sedan for min älskade mormor till himmelen och just idag för tre år sedan kom vår älskade Lovis till jorden. Det tål att funderas på, livet och kontrasterna, sorgen, kärleken, lyckan och hur allt flätas ihop till mening.
15
