Jag har en alldeles särskilt dyrbar skatt hemma. Min kära mormors Ingeborgs vackra krukväxter. Jag älskar blommor och att omge mig med både blommande och grönt och har på senare år skaffat mig såpass mycket tålamod att jag lyckas få en och annan blomma att överleva. Jag har fått ta hem några av min kära mormors krukväxter och just nu har jag samlat dem i köksfönstret.
Jag har länge haft en liten porslinsblomma och det är en sådan där porslinsblomma som härstammar hur långt bak som helst, en sådan som mormor hade många minnen att berätta om. Kanske var den gammelmormor Ellas, jag minns inte riktigt men den är så fin. Den blommade flitigt när vi bodde i Huskvarna men vill sig inte riktigt här på Kvarnskogen, men det kanske kommer om jag bara kommer på vilket fönster den helst vill hänga i.
När mormor dog och morfar var tvungen att flytta var det nästan att mormors stora porslinsblomma strök med. Det blev för svalt för den och vi var många som vattnade den alldeles för flitigt och jag trodde det var kört när jag tog hem den. Det var det inte, nu har den en blomknopp och jag är så rasande stolt och glad över det.
Myrten har min mormor alltid haft flera av. I familjen är det många brudar som haft myrten i sina kronor när de gift sig och då ska det förstås vara av familjeplanta. En fin tradition och jag har fått hem den sista stora myrten. Jag ska beskära den, flytta den från söderläge i köket till något lite skuggigare och så hoppas vi att den tar sig och trivs så det kommer späda gröna skott att ta sticklingar för att göra plantor till min kära moster och mina fina kusiner.
Den gröna, långa rankan i kruka med blommönster ska jag försöka ta reda på hur jag ska ta sticklingar från. Den har liksom trassligt vuxit in i mormors piedestal och det vore roligt att få några småplantor från den. Just nu vet jag inte ens vad den heter men det ska jag googla loss på.
Den lilla pelargonen fick mormor av mig förra sommaren. Den blommar i en rosa färg som jag tyckte passade henne så himla fint och jag hade förstås hoppats den skulle blomma för henne i flera år till. Nu får den blomma för mig istället. Tills den slår ut i näst har jag en bukett påskliljor från morfars trädgård på blombordet.
Tänk – det känns så fint att ha fått ta hand om mormors vackra växter, jag ska vårda dem så ömt det någonsin bara går, de är liksom levande minnen.
8 comments
Den där myrten har prytt många andra brudar också, inte bara familjens! Det var väl kännt i bygden att mormor hade myrten att dela med sig av så nu kanske du får föra den traditionen vidare också:) Hur som helst så har blommorna fått en bra plats att vistas på❤
Åh ❤
Hoppas den får pryda fler kronor framöver!
Så roligt att du tar hand om släktens växter! Den i den blommiga kruka heter Gullranka. Jätteenkel att föröka, min mamma hade mängder av dem.
Åh, tack snälla! Googlade gullranka just, den heter Devil’s Ivy på engelska, vilken skillnad i namn. Kul att den är enkel att ta sticklingar från 😀
När min mormor dog 2003, tog jag typ två AloeVera-(ish) och nån Svärmorstunga. Stackars blommor tänkte jag, deras öde är att vissna bort hemma hos mig. Nädå, de ynglade av sig som ogräs och jag har massor med krukor nu. Jag tycker det är underbart, och ler varje gång jag ser dom. Det känns som om mormor styr det där och flinar lite åt mig där uppifrån.
Gröna fingrar ändå! Fint tycker jag, att känna att ens mormor sitter och flinar lite åt en!
Ett fantastiskt arv!
Verkligen! 😀