Ååååååh, jag är så in i helskotta trött på den här säsongen nu. Arg. Ledsen. Irriterad. Trött ända in i själen på att det inte alls går som jag tänkt mig, inte det minsta lilla. När jag faktiskt kunde starta i SM kändes det som att säsongen skulle vända och att jag skulle gå in i hösten stark och pepp.

Så. Fel. Jag. Hade.

Och just nu: Så. Mycket. Jag. Får. Skylla. Mig. Själv.

OCH: SÅ. ONÖDIGT. GNÄLLIG. JAG. ÄR.

Jag kan ju faktiskt styrketräna. Och konditionsmässigt har jag ju ändå några alternativ. Jag skulle kunna dra till Grännaberget eller brandstationen och jobba med rep. Eller ta och boka några PT-timmar för att lära mig crawla. Men det gör jag tydligen inte.

VAD gör jag? Tydligen ingenting. Eller jo, jag har bett Emma om lite nya styrkeupplägg och det har jag fått och när de landade grät jag. För att jag blev glad. Och för att jag hade PMS. Och för att jag var ledsen. Och för att jag helst ville ut i skogen och göra saker man blir trött av.

Efter en vår med krascher följt av massor av förkylningar, materialstrul och skit och skit och skit lyckades jag krascha bort även hösten.

Lång story short: Isaberg. Älsklingsklättringen Big Foot Climb. Missbedömning som resulterade i SPD-vurpa uppför. Knä rakt in i sten. Struntade i att det gjorde ont, fortsatte klättra. Tänkte att det var en liten blödning som skulle må bra av rörelse. Sprang långt i terräng dagen därpå. Det blev värre för varje kilometer. Gick på min beredskapsvecka. Klättrade runt på tak (sotbrand), sprang runt i en skog (person i svår belägenhet), hoppade hopprep (cirkelfys). Gjorde belastningstest i samband med varm rökövning och då svullnade knäet till dubbel storlek.

Fan. Nu är det inte long story short längre.

Fick akuttid hos fysio. Som skickade mig på ännu en av årets “jag vill att vi röntgar det här för säkerhets skull”. Pjuh för att ingen knäskål var sprucken men hu vad segt med inflammation till följd av överbelastning.

Så. Istället för att springa halvmara enligt plan och peppa för säsongens sista race äter jag ipren. Och smörjar voltaren. Och ägnar mig åt lätt belastning. Som enkla promenader i platt terräng.

Svullnaden går ned. Men igår glömde jag mig och sprang lite efter barnen på träningen. Det har värkt hela natten och värmeutvecklingen är tillbaka. Fan.

Den här säsongen ska preskriberas som en av mina uslaste någonsin. Har jag ens ett FTP längre?

Skitsäsong. Skitsäsong. Skitsäsong.