Larmet går. Jag får inte på mig kläderna. Det går i snigelfart, jag har inte ordning på grejerna, jag har lagt fram fel tröja. Jag känner inte igen den, den har en konstig dragkejda. Äsch, det får gå, det får funka, jag hinner inte. Det tar en evighet att knäppa den. Jag kan inte se vad det står i radion och tittar på larmappen i telefonen. Det har gått elva minuter sedan larmet gick. ELVA – jag har fipplat efter mina kläder i elva minuter. Ångest.
Jag rusar ut på gatan. Jag är nere i Gränna. Nästan alla gatlyktor är trasiga och det är kolsvart över kullerstensgatan som dessutom är blöt och hal som såpa. Jag minns inte var jag ställde bilen och rusar ostrukturerat omkring på branta tvärgator. Jag snubblar, jag halkar, jag irrar runt. Jag hittar den inte, jag kan inte komma ihåg var jag ställde bilen. Klockan tickar. Jag ringer mamma och är gråtfärdig och hysterisk i telefonen.
-Mamma, jag hittar inte brandbilen!!! Jag skriker i luren.
Vad mamma svarade minns jag inte. Det måste ha gått minst tjugo minuter. Jag har max tre minuter på mig tills jag ska köra iväg när larmet gått, det här är katastrof. Jag irrar vidare. Ingen bil. Jag vet inte heller vad jag ska göra. Brinner det? Har någons hjärta stannat? Är det en trafikolycka?
Plötsligt sprakar det till på radion. ”Elna från SOS, du har inte kommit fram så vi kopplar bort dig från jobbet nu. Du kan lämna in dina kläder och bilen omgående. Klart slut.”
Sedan vaknar jag med ett ryck. Det var en dröm. Sträcker mig omedelbart efter radion på nattygsbordet, tänk om jag har sovit igenom ett larm, tänk om det var därför jag drömde så konstigt.
Peppar, peppar, jag skulle aldrig sova igenom ett larm, och radions display är naturligtvis helt tom från annan information än tid och numret på vår stationstalgrupp. Jag tassar upp och går ned i köket. Utanför har november laddat på med ett tunt snötäcke under natten och medans jag kokar tevatten går drömmen om och om i huvudet. Det är sällan drömmar är så tydliga långt efter att man vaknat.
2