OM jag skulle hålla ett spontant tacktal, nu när tacktal ändå är på tapeten i ett nätverk av bloggare jag är medlem i, då vet jag precis vem jag skulle vilja tacktala till. Min fina mamma såklart.
Min mamma som är stark och envis och klok.
Uthållig och inspirerande.
Påhittig och påläst.
Vet ni vad jag ofta får höra? Av människor som känner både mig och henne?
”Det är ju inte klokt så stark hon är, din mamma!”
Min mamma är verkligen stark. På så många vis.
Hon är envis och tålmodig.
Det finns ingenting min mamma inte kan.
Hon åker skidor. Hon cyklar runt sjöar. Hon kör mountainbike och hon cykelpendlar i just precis alla väder. Hon kan valla och läsa kartor. Sy. Laga mat och laga grejer.
Hon vandrar. Långt. Ensam. Hon tältar. I alla väder. Snöyra eller krispig höstluft – det finns inget som kan hålla henne bort från fjället om hon bestämt sig för att hon ska dit.
Hon paddlar sin röda kajak i skärgård och sjö. Slår upp tältet på en udde och kommer inte hem förrän hon måste till jobbet.
Det är som att ingenting någonsin skulle kunna stoppa henne, min fantastiska mamma.
Det finns ingen gång jag ställt till det som hon inte faktiskt hjälpt mig, och då har jag ställt till det rätt rejält och ordentligt en herrans massa gånger. Men hon har funnits där med gränslös mammakärlek och ett ännu mer gränslöst tålamod, vare sig jag var fem, femton eller tjugofem. En gång trodde jag faktiskt att det var kört. Att hon hade fått nog av sin bångstyriga dotter. Att jag ställt till det såpass att hon aldrig skulle förlåta eller förstå mig.
Vet ni vad hon gjorde då?
Jo – hon var så arg på mig att hon riktigt kokade över, men jag behövde någonstans att bo, och tillochmed då var hennes dörr öppen för mig. Hur i all världen ska man bära sig åt för att förmedla hur mycket det betydde? Tack kära mamma.
Min mamma har alltid stått för sunda värderingar. Som blivit mina värderingar, även om jag tog omvägen dit. Och det har förvånat mig i efterhand, hur det hon sa till ett tonårshjärta i fullständigt uppror på något vis etsade sig fast och blev mina vuxna värderingar även om jag på tonåringars vis ansåg henne vara helt dum i huvudet. Mamma, förlåt. Jag sa att du var dum och knäpp och massa elaka saker, men så klok du alltid varit.
Tack kära mamma för att just du är min mamma, det finns ingen annan i hela världen som skulle kunna vara min mamma så bra som du. Tack för att du är så envis och modig och inspirerande. Och för att du står ut med mig. Och för att du såg till att jag fick upp ögonen för cykelsporten. Och tack för tusen saker till, ett blogginlägg räcker liksom inte. Vet du vad mamma? Jag älskar dig.
Mamma cyklar. Massor. Här på racer genom Jönköpings Toscana. På översta bilden med pannlampa på MTB en ruskig höstkväll.
Nyfiken på vad andra bloggare väljer när tacktal är temat? Emma tackar bloggvännerna som inspirerar henne genom att skicka länkkärlek, Annika gör det vi alla borde bli bättre på – hon tackar sig själv för att hon prioriterar sig själv och Helena, hon tackar sin starka kropp som ställer upp på alla hennes upptåg. Tänk så mycket vi har att vara tacksamma för, stort och smått och högt och lågt, det är så lätt att glömma bort det ibland.
16 comments
Åh, vad fint! Härligt att ha en sådan mamma, och härligt för henne att ha en sådan som dig!
Så fint skrivet! Jag blev rörd ♥
Åååh! Så himla, himla fint! En blir lite fuktig i ögat faktiskt 🙂
Fint! Precis så hoppas jag att min dotter kommer att skriva om mig en dag. Det finns ingenting jag inte skulle göra för henne och jag älskar henne (och hennes bror) gränslöst och villkorslöst. Jag hoppas hon märker det och att jag visar hur viktig hon är för mig. <3
Åh nu grinar jag!!! Bäst :DDD
Så fint du skriver om din mamma!
Din mamma är så himla cool!
Wow va fint! Din mamma måste vara stolt över att ha en så fin dotter som ger en så vacker kärleksförklaring?
Wow vilken mamma!
Kära, älskade Elna! Jag blir både rörd och generad, jag har ju en radda fel och brister också. T ex kan jag inte cykla jättefort uppför långa branta backar!
Och jag kommer verkligen inte ihåg vad som gjorde mej så hemskt arg, däremot minns jag fejden om stålhättekängorna… Jag vann!!!
Som Malin skriver så är det härligt för mej att ha en sån som dej, du inspirerar mej fast mer IRL än genom bloggen.
Jag älskar dej!
Åh vad fint du skriver!
Oh vad fint! Något av det bästa hon lyckats med (alla föräldrars önskan?) är väl att uppfostra en dotter som uppskattar allt hon gjort, och därmed varit en fantasisk förebild <3
♡ ♡ ♡
Åh…sjukt fint inlägg..