Jag vill hjälpa någon annan att leva!

Jag är verkligen rädd för det här men när jag dör vill jag hjälpa någon annan att leva. Jag lyssnade på Martha Ehlins sommarprat med tårarna rinnandes nedför kinderna och bestämde mig för att anmäla till donationsregistret att jag är positiv till att donera mina organ när jag dör. För dör, det gör vi ju till slut, fast jag hoppas jag hinner cykla och skratta mycket innan dess och jag hoppas att de nervösa fjärilarna jag faktiskt hade i min mage när jag e-legitimerade mig och klickade i donationsrutan försvinner.

Jag är absolut livrädd för att någon ska pyssla med min kropp när jag är död. Den är ju min, bara min, och då kan jag ju inte försvara den. Märklig känsla. Vad ska jag försvara den för? När jag har cyklat färdigt behöver jag ju den inte och tänk vilken galet cool boost att rädda livet på en annan människa vare sig man inte vet om det eller sitter på ett änglamoln och kikar ned på någon som lever. Kanske tillochmed att jag blir en aning mindre rädd för döden när jag vet att någon annan kanske får leva längre eftersom mitt liv är slut. Märkliga funderingar, men viktiga.

Vänner, nu lever vi så mycket vi bara kan tycker jag! Ut och cykla, ta en promenad, krama någon du älskar, ring någon du längtar efter. Och gå in på Livsviktigt.se och gör skillnad.