ElnaDet kryper i kroppen. En tokigt irriterad känsla. Jag irriterar mig på detaljer. Jag hör mig själv dra djupa suckar och jag känner hur pannan lägger sig i ett djupt veck. Känslan är att jag helst av allt skulle vilja släppa allt jag har för händerna, gärna rakt ned i golvet så att det går sönder i tusen bitar och klirrar och skapar ett synligt kaos som berättar för världen hur jag mår. Och sedan vill jag gråta. Eller skälla ut någon lite omotiverat.
Det räcker ju inte att det myrkryper irriterat i varenda millimeter av mig, hela jag är öm också. Svullen. Kläderna sitter obekvämt. Byxorna är en storlek för små de här dagarna. Det maler och svider i magtrakten. Jag längtar efter min pyjamas och mitt täcke. Vill gå och lägga mig och vara ynklig och gråta och hetsäta kakaonibs och pausa livet tills i morgon eller så, jag gillar inte mig själv när jag är på sånt här göra-finger-åt-folk-som-kör-om-mig-på-motorvägen-humör.
Jag är hungrig och arg. Och så känner jag mig så oerhört ledsen. Nedstämd, oönskad, misslyckad och ful. Men mest faktiskt arg. Och hungrig. Och så längtar jag stört mycket efter att krama J. Som om jag inte kramat honom på ett år – så mycket längtar jag efter att han ska hålla om mig.
Andas in – andas ut. Andas in – andas ut. Ikväll ska jag åka cykel – det vet jag hjälper. Skogsdoft och mjölksyra – jag längtar för jag vet att det kan göra den värsta dagen bäst. Endorfiner och rörelser hjälper mot allt. Håll ihop och andas nu, uppmanar jag mig själv, om ett par dagar är den här månadens PMS över och jag är mitt vanliga, grymma jag igen. Och tills dess tänker jag vara bitter – för min egen skull och för alla andra kvinnor som har det såhär. FÖR I HELVETE alla eventuella gudar och moder jord och naturen, HUR tänkte ni när ni ställde till det såhär?
Foto: Eskil Laago
Elna
Den värsta perioden i hela månaden. Jag blir rent ut sagt elak mellan gråtattackerna och vill bo långkalsonger. det blir bara värre och värre med åren. Nu är vi dessutom två stycken med samma besvär i hemmet, den ena veckan före den andra. Den som det är synd om är Hasse. Inte oss även om vi försöker göra omvärlden uppmärksam på det.
JA! Jag lider med Jimmy som ska leva med mig den här veckan. Och jisses, dubbelt upp – ni synkar inte? Det är ju annars ganska vanligt att kvinnor som lever nära gör.
Tycker också det blir värre – men däremot har vi blivit bättre på att gemensamt jobba med att vara uppmärksamma på när det är på g och föra dialog kring det hela som gör det enklare. Det är ett projekt alltså.
Nej vi gör inte det-ännu. Har också hört att det följer vilket är facinerande! Tror kanske att det beror på att det inte är riktigt regelbundet ännu i tonåren.
Att ta upp en dialog och hitta strategier är inte dumt. Helt skulle jag väl låsas in eller något. Men allvarligt så är det en bra sak att jobba på!
Det är ett intressant ämne det här Elna, bra inlägg!
Usch och fy! Jag har turen att, peppar peppar, inte ha några pms-besvär alls. Mitt värsta är oftast mensens andra dag. Då brukar jag ha så ont att jag bara vill dra något gammalt över mig. Fy!