Drällde runt ett par varv på Vistabanan i Kaxholmen en mil härifrån igår kväll. (Åk dit om du kan – det är torrt, fint och tillfixat!!!) Ett lugnt uppvärmningsvarv och sedan lite fartigare i två varv på raken. Det kändes himla bra alltså – blev lite nervös när jag höll på att kränga av däcket i ett hopp (släppte ut lite för mycket luft efter transportsträckan ut till Vistabanan) och låg inte på allt jag hade i kurvorna efter det – men ändå. Sjukt bra känsla. Visst är det jättejobbigt uppför men fastän det är flåsigt och maxpuls känns det på något vis lätt. Och Strava skvallrar om läget: jag är mitt allra snabbaste någonsin. Magisk cykel och braiga ben – åh, hoppas jag får ha kvar den här känslan hela sommaren! 
