Julkänsla

Jul. Tänk, jag har aldrig tyckt om julen riktigt. Tvärtom. För mig har den mest handlat om att inte räcka till. Den har handlat om ångest och oro och om att inte passa in i den glittriga mallen av julstämning och perfektion. Mitt magont inför julen har vissa år kommit krypandes redan i november och eskalerat med varje tänt ljus i adventsstaken.

Men så träffade jag honom. Ni vet den där cykelkillen med stort J. Och våra första jular har han lugnat, hjälpt mig vända på perspektiv och släppa greppet om det jag inte kan påverka och tillsammans har vi skapat ett liv där jul blivit något fint och kravlöst. Han är oerhört klok och får mig att se det mesta ur ett mycket bättre perspektiv. Möjligheter istället för sorgsenheter.

Och nu är den här, den första julen på så många år jag kan minnas som inte föregåtts av månaders ångest och ledsenhet. I vardagsrummet i vårt fina hus doftar det julgran. En lite för stor stjärna hänger lite snett i fönstret, ett gäng fina julkort från vänner ligger i en hemtrevligt stökig hög på köksbordet och vi har pyntat med lite ljus och granris här och där. Inget märkvärdigt, bara lite lagom sådär.

Det räcker med lagom. Saffranskola och andra goda grejer man läst om på bloggar kan man laga i mellandagarna om man hinner, eller nästa år om man känner för det och det finns ingen som bryr sig det minsta om det inte hänger ljusslingor i träden utanför eller om du gjort en egen krans till dörren. Jag kan inte laga det som varit trasigt med mina jular men jag kan se till att jularna som kommer blir så bra det bara går.

Det var med förvåning som jag insåg häromdagen att jag inte har ont i magen över julen. Att jag känner mig lugn och glad. Att jag ser fram emot julhelgen. Livet alltså! Och vet ni, jag hoppas och önskar ni alla får en riktigt, riktigt fin julhelg <3