Post partum-premiär: lättnad, identitet & separationsångest

Att vara en cyklig person är en viktig del av mig. En del av min identitet på något vis. Jag älskar ju att cykla, det är en ständig frihet, utmaning, ett lättillgängligt vardagsäventyr, min röda och hälsosamma tråd och just nu även den enda inkomstkällan jag har efter föräldraledigheten. Alltså – hur viktigt som helst.

Inte konstigt att jag kände mig orolig när barnmorskan inspekterat mitt underliv, bedövat, tråcklat ihop och berättat vad som hänt och hur hon gjort. Herregud, tänkte jag där jag låg med det nya lilla livet på bröstet – jag kommer aldrig kunna cykla igen.

Fast. Det kunde jag. Redan i förrgår, efter bara fem veckor premärcyklade jag en ny värstinghoj med min ommöblerade kropp. Lättnaden när det gick hur bra som helst var enorm. Lite ringrostig tekniskt sett, lite tyngre än jag är van vid och lite kasst med muskulatur som supportar mig – men jag tog det lugnt och njöt. Lättnaden att känslan av att fortfarande vara cyklist infann sig var också stor. Jag tyckte fortfarande det kändes top notch att susa fram på hoj och jag kände mig euforisk över att inte vara gravid längre. Ramlar jag skadar jag bara mig själv – ljuvlig känsla.

Det jobbigaste med premiärpasset var separationsångesten. Lovis fick ju förstås stanna hemma och eftersom Jimmy behövde några timmar ledigt från att vara pappa för att kunna jobba med ett av våra viktiga renoveringsprojekt kom cykelfrömormor och cykelfrömoster och ställde upp som barnvakt. Trots att jag inte kunde lämna mitt barn i tryggare händer och att ersättningen var färdigblandad och att jag bara skulle vara iväg strax över en timme var separationsångesten STOR. Och efter tjugo minuters fullt njut av egentid jag längtat efter började jag faktiskt längta hem till bäsen igen. Tänk så det kan vara.

Summa summarum – ÄNTLIGEN har jag cyklat igen. På ny hoj. Utan gravidmage. Och det var alldeles underbart.