Sommarbergsäventyr [Omberg och mammor på vift med finfint sällskap]

Vi drog till Omberg idag – ett fint litet gäng från IKHP. Det började med att vi försökte hitta en träningsdag för att köra ett distanspass med laguppsättningen för Ceres Challenge men vi lyckades inte tajma alla tre men Marie och jag bestämde oss för att köra ändå.

Vi försökte få ihop ett gäng men det här med att småbarnsgrejsimojs alltid går före kommunikation och organisaton nu för tiden gjorde att det till slut blev en sista-minuten-blänkare på klubbens facebooksida. Och vi fick napp. Min mamma, BrittMarie, och så Joacim och Casper.

En kul uppsättning cyklister i alla möjliga åldrar med olika styrkor och svagheter – så himla härligt det är med cykel ändå, alla kan vara med. Vi körde delar av leden som går runt Omberg, jag hade intygat att jag hittade bra men när vi frångick min tänkta rutt hittade jag inte alls men det ordnade sig ändå och vi fick massa fin cykling.

Vi fick flowiga utförsåkningar, jobbiga uppförsbackar, vi invaderades av dödsmygg och cruisade genom tjurhagar. Stigarna var på Ombergskt vis en blandning av lättrullade supersnabba rackare och något så in i bängen stökiga och bökiga utmaningar. Vi avslutade med att klättra upp för att få milsvid utsikt från Hjässan innan vi rullade ned till Stocklycke vandrarhem.

Det blev en fika i solen på det och sedan sa vi hejdå till BrittMarie, Casper och Joacim och så drog Marie och jag en extra runda innan vi avslutade med ett dopp i Vättern. Man ångar aldrig ett bad även om vattnet idag var rackarns kallt, men det sägs ju vara bra för återhämtningen och efter två nätters ostörd sömn och några timmar fincykling följt av ett dopp kände jag mig piggare än jag gjort på evigheter.

Omberg hörrni, typ finaste platsen i Östergötland – men med bitvis ganska krävande cykling – åk dit om du får möjlighet, det är gahahahahalet vackert. Och kul.