Nu ser jag fram emot att vara ytterst slarvig ett tag

För någon timme sedan lämnade jag över radion och insatsbilen till min kollega och checkade ut från min allra första beredskapsvecka någonsin. Hur mäktigt, nu är jag brandman på riktigt!

Jag har utfört följande utryckningar:

1. Glassbilen kom. BRÅTTOM!
2. Gosedjursräven gick sönder och behövde akutsjukvård. Den fick en stor stoppningsblödning och läget bedömdes som livshotande. Fick sy för hand på plats. Den överlevde.
3. Ett sjukvårdslarm. Som jag blev återkallad på innan jag ens hunnit åka, SOS gör fel ibland.
4. En sanering av drivmedelsutsläpp.

Därtill har jag kört min första måndagsövning som FIP. Islivräddning. Var på plats innan resten av styrkan vid två övningsinsatser och gjorde det jag kunde göra i väntan på dem. Markera ut platsen, hiva iväg en frälsarkrans (det är för övrigt galet svårt att få en sådan i rätt riktning), rapportera bakåt och lugna anhöriga. Det gick bra. Kom fyra minuter sent till övning och det var ju också bra för då måste man bjuda på tårta vid nästa övning och värre saker kan ju absolut hända.

Hur som. Vi har haft en lugn vecka i Gränna och det har på sätt och vis varit antiklimax, men på sätt och vis skönt. Jag var ju rätt sliten efter utbildningsveckorna, gick på min beredskap så fort vi kom hem.

I en veckas tid har jag haft stenkoll på mina grejer, sett till att ha radion med mig at all times, sovit lite lättare än jag brukar och till en början hoppat till vid varenda ljud. Det kändes chill men när jag lämnade över kände jag hur det släppte och jag slappnade av.

Nu ska jag vara ytterst slarvig tills jag går på beredskap igen. Det ska bli väldigt skönt att slarva bort bilnyckeln litegrann, att ha mina egna kläder på mig, att kunna gå runt och vara lite småhungrig och kissenödig ett slag utan att det är något att oroa sig för – och förstås: att köra slut på mig fullständigt på träning. Har varit väldigt duktig med kolhydraterna den här veckan.

Det ska också bli skönt att cykla ute, att kunna promenera mer än en minut hemifrån, att kunna hämta och lämna Lovis, tvätta håret utan att skynda sig och massa sådana där vardagsgrejer som känns som lite guldkant när man inte kan göra dem.