Jag rev inte sönder körkortsboken

När jag var åtta år rev jag min mattebok mitt itu, slängde den på klassrumsgolvet och blev omedelbart eskorterad till rektor av en arg fröken som höll mig hårt i armen. Siffrorna dansade runt på sidorna och jag förstod inte. Och min fars humör hade jag ärvt. Dålig kombo. Trettiosex år senare vill jag göra detsamma med broschyren Lasta lagligt som innehåller sexiga saker som vägverkets bruttoviktstabeller för olika bärighetsklasser i det svenska vägnätet samt vikt- och dimensionsbestämmelser för tunga fordon. 

Siffror har jag aldrig förstått mig på. Bokstäver däremot, det kan jag. Sedan jag lärde mig skriva har jag skrivit – gärna långt och mycket. Jag är liksom bättre på att formulera mig med skrivet ord än på något annat vis. Den enda vettiga behållningen jag hade av gymnasiets fyra ångestfyllda år (jag var sällan på plats) var ett MVG i att skriva skrivmaskin, för det gav mig en fart i det skrivna ordet jag alltid längtat efter. Skriva fort och mycket utan att ens behöva titta på tangenterna, tack gymnasiet, allt annat hade kunnat kvitta. 

Trettiosex år efter den där incidenten med matteboken och rektorn (som följdes av några fler) slänger jag inga saker omkring mig längre. Jag tar inte sönder mina böcker i ren frustration. Livet har lärt mig självbehärskning men jag känner mig lika dum i huvudet som när jag var åtta. Siffrorna dansar runt. Jag försöker räkna ut hur många spännbands överfallssurrning jag behöver till en viss friktionskoefficient men misslyckas gång på gång. Jag förstår inte, fastän det finns lathundar som försöker förklara. 

Det kommer ingen fröken och tar mig hårt i armen, det finns ingen rektor att behöva gå till för att få lite skäll. Men däremot finns det en arbetsgivare och ett avtal som säger att jag inom arton månader från anställning ska ha tagit körkort för tung lastbil. Brandbil alltså. Och jag har teoriprov för tung lastbil bokat dagen därpå och jag vill verkligen klara det. Klockan är sent, kvällen är varm och jag sitter i uterummet med böcker och appar och försöker förstå. När Jimmy tittar in för att säga godnatt hittar han mig gråtandes, uppgiven, med huvudet lutat mot händerna, snorigt snyftande som om jag faktiskt fortfarande vore åtta år. Det känns liksom så.

För Jimmy är det där med siffror enkelt. Han googlar fram ett youtubeklipp om lastberäkning och fem minuter senare har han förstått sig på det hela och lite därtill. Och, håll i dig nu, han lyckas förklara det på ett sätt som gör att jag plötsligt förstår. 

Jag sitter uppe halva natten, det känns lite som ett klassiskt tentaplugg på universitetet. Jag läser, antecknar, läser mina anteckningar högt för mig själv, gör samma beräkning om och om igen för att det ska sätta sig. Jag skriver ut vikter med bokstäver för då blir det ord och ord kan jag komma ihåg. Jag tragglar, repeterar och till slut går jag och lägger mig. Sover exakt lika dåligt som man gjorde natten innan en tenta och när provtiden går ut och jag nervöst klickar på knappen för att avsluta och lämna in prov står det godkänt på skärmen.

Lättnaden. Vi firade med tacokväll en torsdag och nu börjar det roliga: körlektioner med tung lastbil!