Wåffelkrossad

Det var Wåffelcross igår, på den permanenta cross-banan på det nedlagda sommarlandet i Jönköping. Serpentiner, gräsbackar, sandhinder, sönderkört gräs och hala kurvor – varannan söndag hela hösten; ett fantastiskt arrangemang som verkligen passar alla.

För 40 pix får man leka cykelkross med hela Jönskvarna, man får wåffla, korv, dricka och skriva sitt namn på en lapp och vara med i en utlottning av pinaler. Win! Foto: J Bäreteg

Om det kändes bra igår? Nej. Jag blev wåffelkrossad när kroppen protesterade varenda meter – det fanns inte minsta gnutta pangpang i benen. Jag ville mest kliva av. Men lyckades plocka fram pannbenet som fick mig att fortsätta; ett långsamt varv i taget. Jag rullade igenom sista varvet och körde totalt två varv färre än för en månad sedan. Då var cykellyckan total, igår var den mer måttlig, fast det är ju rätt viktigt att ha skitdagar också, det kan inte vara kul jämnt.Tungrampat när kroppen inte är pigg. Foto: J Bäreteg

Men det fanns annat som var kul. Tillexempel att Björn och Johan kom dit – det vete sjutton om jag hade tagit mig iväg om jag inte vetat att de skulle vara där. Och att Eskil var där tillsammans med sin Jossefru och sina kids och sin kamera. Jag hade favorittröjan på och det var varmt nog att köra med bara ben och ärmar. Dessutom – jag har lärt mig att kliva av och på cykeln på CX-vis (alltså, det var inte svårt – trodde jag skulle ramla tusen gånger och så satt första försöket här hemma på gräsmattan) – och det kändes allt lite fränt att trots avsaknad av cross ändå kliva av sin hoj som om den vore en cross. Guldstjärna till mig.

Tungan rätt i munnen över hindret. Foto: J BäretegOch så upp på cykeln igen. Höger fot på pedalen, putta ifrån med vänster så farten finns kvar och upp på hojen. Kul sak att kunna som jag säkert kan ha nytta av många gånger. Foto: Janne Bäreteg