Jag vet precis när det hände sist. Det var när vi var ute i Norrköping på ett sånt där härligt pass i Kolmårdsskog om hösten, och under fem timmar med åtta cyklister råkade vi ut för tre punkteringar och ett kedjebrott. Det var 2012 och sedan dess har jag klarat mig såpass att jag slutat ha med mig kedjebrytare i bakfickan. How stupid of me!
Det bara knakade till idag, när jag vände för att cykla efter Fia uppför backen hon satte fart i, mest för att det var så vackra och prassliga löv där – vi hade trötta ben båda två så det var inte direkt någon QOM-jakt. Hursomhelst, jag hörde att det inte lät som ett bra knak och kikade ner mot kassetten på min extrahoj som jag kör just nu och såklart. Kedjan var tokigt av. Ingen av oss hade kedjelås eller kedjebrytare att McGyvra med.
Som tur var hände det här på Grännaberget, just precis där trappan med 243 trappsteg börjar. Hur bra var inte det? Där trappan slutar, där ligger det en busshållplats – men vi rullade hela vägen bort till nästa busshållplats vid torget i Gränna eftersom vi hade god tid på oss.
Vi hade tur, busschauffören var på gott humör och lät oss ta hojarna med till Stamseryd och därifrån promenerade vi den sista biten hem till Alboga. Tokigt nära faktiskt, ska nog åka mer kollektivt. Ett oväntat cykeläventyr senare landade vi hemma på Kvarnskogen, lagade lax med potatis och pepparrotscreme – grym dag i sadeln, as always!
Hoppsan. Jag har ju säkert skrivit minst ett inlägg om hur viktigt det är att ha alla pinaler på multiverktyget. Ehum.
Trappan från berget ned till Gränna. 243 trappsteg!
Bussväntarhäng. Vi åkte hem på familjebiljett, Fia och jag och hojarna!
Tyvärr är det precis som på så många andra ställen så att man får inte ta med sin cykel, inte ens om det finns plats – men busschauffören var himla go’ och lät oss åka med.
Såhär glad blir man av att få åka buss. Superglad!
0
