Att bara vara hemma

Hemma. Jag älskar att få vara hemma. Hemma jobbar jag bäst, hemma är jag mest kreativ, hemma tycker jag att det är så himla fint att vara. Att ha ett eget hemma ihop med J är en fin sak jag är bortom ord tacksam över.

Vårt vardagsrum ligger i den gamla delen av huset, den som är från 1700-talet. Det vilar en särskild sorts ro över det rummet. Ljuset dansar in genom rutor som stelnat av någons andetag för säkert över hundra år sedan och tystnaden är på ett sådant där sommarstugevis som aldrig blir i nya hus. Ingen ventilation, inget som surrar, bara en känsla av lungt härvarande bland minnen från tid som flytt.

Ibland jobbar jag en stund från soffan i vårt vardagsrum. Åt helskotta med bra arbetsställning, ibland behöver man soffhäng. Kaffe i mugg från Öland, underställ för att det är skönast så, en glödbädd som knäpper i kakelugnen.

Visst. Vi har tusen saker att göra i just den här delen av huset. Takpapp ska bort, tak ska varsamt vårdas och så småningom målas med limfärg på gammalt vis. Ny papp ska spännas på väggarna, golvet från 60-talet som las in för att vara en grund för lineoleum ska vi göra något åt och fönster ska renoveras. Men det är liksom inte bråttom, här känner vi att vi vill vara hela livet. Jag älskar den känslan med vårt hemma.

För första gången i mitt liv vill jag inte vidare. Jag vill vara här. Just precis där jag är. Hemma hos oss.