Häromdagen när jag var på IKHP och körde var min tanke att jag skulle köra ihop mig med hojen och känna av var jag ligger tekniskt. Hade glömt att hemmabanorna på Huskvarnaberget inte riktigt är en bra idé för mig när jag inte kört tekniskt på länge, skulle behövt ligga och varva någonstans enklare och med mer flow men lite självförtroende lyckades jag ändå hämta hem efter att ha jobbat med att vända några mentala hjärnspöken till positivt tänkande. Jag gillar IKHP:s banor men de är utmanande, det ska det liksom vara.
Teknik är färskvara för mig. Jag måste köra mycket och ofta för att vara bra – nu när jag varken kört fort eller svårt på ett bra tag kändes det nästan som att börja från noll igen när jag panikbromsade framför enkla dropp och kurvor. Jag fick ta ett rejält snack med mig själv och påminna mig om att jag kört dedär ställena tusen gånger och att jag kan och att jag sitter på det bästa tänkbara materialet som hjälper mig. Min cykel kan köra överallt – det är ju bara för mig att åka med.
Efter ett gäng panikbromsningar på ställen som för mig är enkla bestämde jag mig för fokusera på några utvalda ställen och jag åkte inte från IKHP förrän jag kört dem och då kände jag mig nöjd.