Vad händer på Kvarnskogen?

Nu har vi bott i vårt torp i tre och ett halvt år. Lång tid fast ändå kort. Långt för att jag har flyttat omkring hela mitt liv och knappt aldrig bott längre än ett år på samma ställe och kort för att vi tänkte att vi ska bo här väldigt lång tid framöver.

Ibland känns det som om vi inte kommer någonvart alls, som om att inget händer och då måste vi påminna oss om att vi gjort massor. Köket är renoverat, bergvärme borrat och installerat, egen brunn borrad, toalett i garaget fixat, vårt kontor och gästrum på garageloftet är klart. Vi har byggt om i tillbyggnaden (som bara anas på bilden, det ligger liksom en huskropp bakom det lilla, lilla torphuset), vi har gjort trapp och förvaring och rum av sovloftet och byggt om i tvättstuga och badrum och nu senast har vi fixat lite med verandan på en av kvistarna.

Vi har många projekt framför oss. Matrummet är halvfärdigt, trappen är halvfärdig och tusen andra saker är halvfärdiga. Vi har begärt offert från duktig snickare som ska hjälpa oss att höja taket till våren eller sommaren så att vi kan göra två stora sovrum på den oinredda vinden. Det är ganska fränt vårt torp, kvarnvaktarens gamla stuga, för det ser så pyttelitet ut utifrån men när man kommer in blir man förvånad över hur stort det är och större blir det när vi har två rum till.

Jag längtar efter att vi ska få eget sovrum och att Lovis ska få ett rum – hon börjar bli så stor att det är tricksigt att lyfta henne ur spjälsängen under sovloftets snedtak.

Det är liksom lite hatkärlek det här med vårt hus. Mest kärlek förstås, vi älskar det, jag älskar det, det är en magisk plats för Lovis och en lugn och avskild plats för oss. Men ibland glömmer jag bort det och blir bara så evinnerligt trött på att renovera så det finns inte. Och så plötsligt blir vi färdiga med något och så känns det bara härligt igen.

P.S. Vi har blivit med drönare, chefsmekanikern och jag och det här är den första bilden vi tog och den första bilden jag fått spridningstillstånd för. Peppen på det!