Kontraster

I helgen har vi sorterat, städat och organiserat bland lådor, pinaler och minnen på vår vind. Om någon månad kommer en snickare som ska lägga några veckor tillsammans med Jimmy för att göra det som behövs för att vi ska kunna få ett eget sovrum och ett rum till Lovis. Det finns två oinredda rum på vår övervåning – men allt hänger ju ihop och vi måste göra grund, fasad, ändra på taket, tilläggsisolera och lite allt möjligt för att allt ska gå vägen.

Men allra först var vi tvungen att reda i livets kontraster. Förra helgen satt jag timme efter timme i cykelsadeln – stark och lycklig. Den här helgen passade det alldeles utmärkt med en förkylning – det gav tid att sätta sig ned och sortera bland gamla foton, bokföring och sparade ting.

Livets kontraster gjorde sig så påminda på något vis, särskilt bland fotona. En lillgammal, grubblande åttaåring med en liten syster i famnen. En liten flicka som inget hellre önskade än att få passa in och känna sig som alla andra men inte riktigt kunde. En osäker nittonåring i studentmössa. En osäker tjugoåring på cykel. En självsäker tjugoettåring som ägde världen. Eller i alla fall sin partyscen i en storstad långt borta. Och en söndrig tjugofyraåring som mest försökt överleva och hålla fasad i den allra olyckligaste av tillvaro. En student. Sedan kom facebook och bra digitalkameror och fotografierna minskar. Men ett urklipp ur en tidning, en artikel om en påhejad kvinnlig företagare. En trettioåring som var på väg in i väggen med frenetisk kraft. Och så en bild på mig och min mormor precis innan jag slungas in i den stora tröttheten som jag fortfarande bär med mig och hela tiden måste ta hänsyn till.

Jag har det vansinnigt bra nu. Och jag är så tacksam för det. Jag önskar ibland jag kunde ge mitt tjugofyraåriga jag en kram och säga att det kommer att bli bra. Att det där livet kommer vara det allra motsatta till livet femton år senare. Att jag fixade det. Att jag, med mycket hjälp från vänner och familj tog mig igenom allt och att det blev bra. På riktigt.