Oktober-vabben är i full gång här och när liten bara är sådär litegrann snuvig så livar det upp att ta sig ut en sväng. I torsdags hade jag tänkt att vi skulle ta lådcykeln ned till Röttle och hänga där en sväng för det är alltid ett härligt äventyr men så såg jag hur hon satt i soffan och tröttstirrade dimmigt framför sig och tänkte att det är bäst att vi håller oss hemomkring.
Vi behöver bara gå ned i skogen bakom vårt hus så har vi äventyrens äventyr. Det finns en liten bergsknalle där som vi kallar “högsta toppen” och vi packade med oss fika och knatade dit.
Det är något med utomhusluft alltså. Så fort vi kom ut levde hon upp och piggnade till. Hon sprang hit och dit och fram och tillbaka i skogen, samtidigt som hon flaxade med armarna. Eller – enhörningsvingarna.
Vi fikade varm choklad och macka, hittade ett blåbär och fyllde mössan med kantareller. Hoppade, flög och flaxade. Ett par härliga, soliga och alldeles underbart lätta timmars vab.
2 comments
Vet du att jag lär mig mer och mer av dig. Ibland tar jag till mig att våga ta nästa steg och ibland som i detta inlägg att de behöver inte vara så “stort” för att kallas äventyr. Äventyret kan finnas utanför dörren, de är lite vad vi gör det till. Ibland tar jag till mig att de är inte farligt och absolut inte olagligt att bara vara.
Tack Elna!
Och jag lär mig av dig. Varje gång du kommenterar får jag en värdefull reflektion och lite nytt perspektiv på det jag skrivit och det gör så gott! 🙏🏻
Tack för att du tar dig tid att både läsa och kommentera 😍