Vi har varit friska i nästan fem veckor. FEM! Det händer ju inte? Jag har njutit så galet mycket av att vi har varit friska och av att komma in i rutinerna i vardagen igen. Att ha struktur på dagarna verkar vara mitt överlevnadskit som småbarnsmamma, och det är lustigt för jag ser ju mig inte alls som en person som gillar struktur. Usch för struktur och usch för rutiner.
Men, just vardagen och rutinerna som kommer med den är det enda som gör att jag får mina andningshål, min återhämtning och är garanterad min träning just nu. Om jag inte får vara för mig själv ganska mycket går jag sönder. Om jag inte får träna ganska mycket går jag ännu mer sönder. Om jag alltid har ljud omkring mig går jag sönder. Jamen – addera fyraåring till den ömtåliga tillvaron – det går faktiskt riktigt bra men jag vet inte om jag hade fixat det utan vardagen.
Att lämna på förskolan, tassa in hemma, göra kaffe, slå upp datorn och ta tag i något jobb, lunchträna, jobba av något mer och sedan hämta – jag får ju både egentid, kreativ tid och träning. Jag är ju min egen chef och en av de viktigaste sakerna i det chefandet är att prioritera rörelse. Tränar jag klarar jag att jobba. Tränar jag inte blir jag sittandes, tröttstirrandes utan att göra något men med ett mentalt slitage som tär fruktansvärt mycket på mig.
Att jobba med Lovis i krokarna tycker jag är svårt eftersom jag är lättdistraherad, tar tid på mig att komma igång och startsträckan efter varje “Mammaaaaaaa!” i kombo med det dåliga samvetet över att jag jobbar när jag har henne nära triggar allt som är tufft med livet efter utmattning.
Hmmm. Jag började ju skriva om fem friska veckor och sedan rann tangenterna iväg i en annan reflektion. Men jo – fem friska veckor. Ljuvligt. Jag har tränat mycket och är just nu så galet stark och har fått njuta av att kunna ta i och jobba riktigt ordentligt under långa intervaller fastän intensiteten är, för mig, skyhög. Åh vad jag älskar det.
Men nu är det dags för några dagar utan rutiner. Utan träning. En snuvig Lovis är på väg hem och vi är inte det minsta förvånade. På föris är både fröknar och barn hemma och det känns verkligen som att ALLA är sjuka. Alla. Jag är glad att jag har i alla fall hunnit få två doser vaccin och hoppas innerligt att vi inte blir toksjuka för nu är det nog vår tur att omikron-vabb-klabba.
Hur mår du? Är du frisk? Har du bra rutiner? Känner du igen dig?
