Min pappa var sjörövare när han var ung. Eller i alla fall trodde jag det tills jag var i tioårsåldern. Då upptäckte jag att det närmsta sjörövare han kommit var att han är en jäkel på att dra rövarhistorier. Och hade jobbat några år till sjöss – men inte med sjöröveri som befattning. Hur som – det här med att ha en farsa som var sjörövare innebar att vi barn, vare sig vi ville eller inte, behövde ta färjan till Visingsö i vart och varannat oväder. Bjöd Vättern på hög sjö – ja, då skulle det åkas båt.
Farsan stod nöjt på däck och tyckte det var gött när färjan gungade och krängde. Mina syskon tyckte också det var härligt. Jag däremot, jag tyckte varken det var gött eller härligt – den enda effekt det hade på mig var att jag blev en landkrabba av rang. Syrran gick till sjöss efter gymnasiet men jag, jag gillar absolut inte att åka båt. Jag blir både nervös och åksjuk och längtar efter fast mark under fötterna. Om det inte är en kanot eller kajak eller en stillsam roddbåt.
Hursom – att åka båt blev inte min grej men väder däremot, oj – vad det satte sig i ryggmärgen att det är en bra idé att dra ut och göra något i väder. Och hjärtans gärna i anslutning till vatten. Så förstås struntade jag blankt i vädervarningarna och föreslog för min familj att vi skulle åka ned till Gränna och kolla vågor i stormen Malik.
Jag njöt fastän vågorna sköljde över mig på piren. Lovis frös. Jimmy spände till slut ögonen i mig och sa att nu, nu är du blöt och barnet kallt så nu tycker jag att vi nöjer oss. Och så åkte vi hem och fikade semlor men jag var nöjd för jag hade fått väder. Massor av väder. Nog är jag sjörövardotter ändå.
