Jag stänger av bilen och blir sittandes. Vinden viner i takräcket. Katten jamar. Kaninerna dansar i buren på gräsmattan som blivit grön igen efter tövädret. De ställer sig på bakbenen och tittar åt mitt håll. De vill ha mat. Jag låter dem vänta lite till. Jag sluter ögonen och lutar huvudet mot sätet.
Tröttheten gör mig illamående och sorgsen i själen. Det susar i öronen. Hjärtat klappar fort. Det flimrar lite när jag öppnar ögonen igen. Jag tittar ut på morgonljuset, gryningen är vacker. Det spelar ingen roll. Jag vill helst gråta för jag är fyrtioett år och passar inte in i normen, jag mår lika dåligt över morgonmänniskeristandarden nu som när jag var tonåring. Jag har läst och testat allt om sömn och likväl fungerar jag inte när inte min klocka får styra.
Det borde bli bättre tänker jag. Det är ju det alla morgonmänniskerimänniskor säger. Det blir bättre när du blir äldre. Det blir bättre när det blir ljusare. Det blir bättre bara du går och lägger dig tidigare. Det blir det inte. Det blir värre.
7
