November alltså. Det är inte grått och tråkigt – det är månaden då naturen finlirar med helt fantastiska gråskalor och bruna toner inbäddat i disigt fluff. Jag blev nyligen påmind av Helena att jag skrev om det för ett år sedan – att i november är det vi, du och jag, som sätter färg.

Det gjorde vi idag. Det var gråskala, det var bruna toner, det var dis över småländsk skog men vad gör det när man får till säsongens första pass på över tre timmar och dessutom i samma fina sällskap som förra veckan.

Jag har fortfarande inte hunnit styra upp mina krånglande växlar, det är glapp i kassetten eller bodyn – och i går kväll när Jimmy skulle hjälpa mig fixa hittade vi inte rätt storlek på kassettavtagare. Skit samma – jag behövde mina timmar och cyklade distanspass med ungefär fyra växlar. Två lägen på stora klingan och två lägen på lilla. Jag kände mig stark och glad ändå – visst fick jag slita uppför men jag tänkte att det blir som styrkeintervaller.

Jenny cyklade från Huskvarna och mötte upp mig och sedan tog vi följe i några timmar och backar innan vin sa hejdå och vände hemåt åt varsitt håll. Så fint att få prata bort några mil med Jenny den här söndagen också, vi fick ju disig sväng cykellycka för sedan. Den har jag levt på hela veckan.

Tjugo minuter innan jag var hemma sockrade jag upp trötta ben. Nödgel, sportdryck, energikaka – det är ett life hack till alla småbarnsföräldrar – kom inte hem utan energi i kroppen, för istället för att krascha på hallmattan som man gjorde innan barn ska man hissa en unge i luften och leka.

Nu är benen trötta men själen glad. Att få sina timmar gjorda och att få snacka bort dem med en vän – hur fint är inte livet då?