Du som hänger med mig här vet ju hur mycket jag saknat att träna med vänner och hur många ensampass det blivit under året. Och hur opepp jag känt mig på att inte kunna cykla igenom vecka efter vecka med höstförkylning. Och du vet också alldeles exakt på pricken hur cykellycklig jag kände mig efter två och en halv timme med Jenny idag.

Hon är fantastisk Jenny. När man inte orkar prata sköter hon snacket och när man behöver prata ställer hon alldeles precis på pricken rätt frågor så att man får prata av sig och just det fick jag göra idag.

Jag lämnade Lovis hos svärisarna några kvarter från Jenny och sedan rullade jag förbi henne och hon styrde oss ut på en rutt som skulle ta runt två timmar med möjlighet att skarva på en tredje. Perfekt eftersom jag inte visste hur det skulle kännas efter vilan.

Det var emellanåt en gnutta tungt för benen och mina växlar krånglade, vi fick stanna och trycka i mig en gel och vi vågade inte länga passet, jag hade ingen lust att riskera väggen – men allt det där gjorde liksom absolut inte det minsta, jag var ända in i själen lycklig över att få cykla bort några timmar med en vän.

Jag har nog ändå behövt all ensamtid på cykel, bakom mig har jag en period när det passade mig bra men just nu njuter jag av varenda minut med träningssällskap och jag ska verkligen prioritera både att hänga med på och fixa sociala pass i vinter.