Grusvägar börjar bli en rödlistad art. En raritet. En sorts väg som liksom försvinner. Jag är uppvuxen med dem – våra bilar var alltid dammiga och vi skakade fram över tvättbrädeguppen varenda gång vi skulle åka någonstans.
Just grusvägen förbi min pappas var grusväg ända tills alldeles nyss. I somras svalde jag en klump besvikelse när jag skulle cykla från vår by till pappa och möttes av ett tjockt lager nylagt oljegrus.
Jag vet inte jag vad jag tycker om det egentligen. Eller – jo, det gör jag ju när jag tänker efter. Jag tycker så mycket om att köra min vinterdistans på grusvägar och gravelbike har blivit en cyklig livsstil för många. Visst – bilarna håller längre och blir mindre skitiga men farten ökar och är det egentligen så himla hållbart ur miljösynpunkt att vi häller ut oljegrus på landsbygden?
Det finns knappt en grusväg kvar här längre och jag saknar dem allt. Finns det något mer snabbcyklat än en perfekt plattade grusväg? Ni vet när den blir sådär så den nästan är som asfalt? Och om vintern blir det ju mindre halt på gruset. Och om våren får man slita lite extra när grusvägarna är mjuka och svajiga.
Jag saknar dem. Det är något alldeles väldigt charmigt med grusvägar ändå, eller hur?
3 comments
Förra årets Engelbrecksgravel hade några km med nästan blankpolerad grusväg. Där fullkomligt svishade min fru och jag på gravelbike förbi dom som tragglade med cx-hardtails. (på sektionerna med mjuk stig sjönk våra däck ner och sög fast och över sektionerna med grov sprängsten trodde vi att tänderna skulle lossna och att däcken skulle slitas sönder.) Det var en härlig känsla att nästan flyga fram på denna grusväg, tyst och utan vibrationer. Men det är inte ofta man får chansen att åka på såna. Vi har lite grusvägar i närheten av Knivsta där jag bor, men det blir liksom öar av grusväg mellan asfaltspartierna. Att vi köpte gravelbike beror på att asfalten ofta är grov och många gånger trasig och vi tilltalades av möjligheten att köra där vi vill och känner för utan att behöva bry oss om i fall det är fin asfalt, grov/trasig asfalt eller grus. Och det funkar våra cyklar riktigt bra till.
K-märkning av landsbygdens vägnät vore något att driva det ☺️ bilar får vänta en liten stund och glatt vinka till varandra vid mötesplatser och cyklisterna får plats att svischa fram och kan vinka åt alla de också!
Klart annat än den tråkiga E4:an och bortglömda cykelvägar det 🤓
//Martin
Tänk jag längtar asfalt ibland här uppe. När landsvägsrundorna är få eftersom det mesta av våra vägnät utanför de större vägarna består av grusväg. Och skog. och grusväg. Av den anledningen är det ganska knäppt att jag har en racer och inte en gravelbike. Vi har det trista oljegruset i stor utsträckning, det som suger sig fast i däcken.
Jag gillar inte riktigt grusväg bortsett från det nät av grusvägar vi har runt stugan. Där asfalten är två riksvägar och inget mer. De grusvägarna längtar jag efter under vintern, att få upptäcka.