November Ingerydsbacken

Söndagsdistansen

November alltså. Det är inte grått och tråkigt – det är månaden då naturen finlirar med helt fantastiska gråskalor och bruna toner inbäddat i disigt fluff. Jag blev nyligen påmind av Helena att jag skrev om det för ett år sedan – att i november är det vi, du och jag, som sätter färg.

Nedförslöpa med vy över Landsjön. Jenny planerar rutt.
Barmark och torrmark
Jag mår så jäkla bra av sociala mil, kommer hem trött och glad!

Det gjorde vi idag. Det var gråskala, det var bruna toner, det var dis över småländsk skog men vad gör det när man får till säsongens första pass på över tre timmar och dessutom i samma fina sällskap som förra veckan.

Jag har fortfarande inte hunnit styra upp mina krånglande växlar, det är glapp i kassetten eller bodyn – och i går kväll när Jimmy skulle hjälpa mig fixa hittade vi inte rätt storlek på kassettavtagare. Skit samma – jag behövde mina timmar och cyklade distanspass med ungefär fyra växlar. Två lägen på stora klingan och två lägen på lilla. Jag kände mig stark och glad ändå – visst fick jag slita uppför men jag tänkte att det blir som styrkeintervaller.

Jenny cyklade från Huskvarna och mötte upp mig och sedan tog vi följe i några timmar och backar innan vin sa hejdå och vände hemåt åt varsitt håll. Så fint att få prata bort några mil med Jenny den här söndagen också, vi fick ju disig sväng cykellycka för sedan. Den har jag levt på hela veckan.

Tjugo minuter innan jag var hemma sockrade jag upp trötta ben. Nödgel, sportdryck, energikaka – det är ett life hack till alla småbarnsföräldrar – kom inte hem utan energi i kroppen, för istället för att krascha på hallmattan som man gjorde innan barn ska man hissa en unge i luften och leka.

Nödgel in – Skärstad Kyrka – tjugo minuter hem.
Chokladsmak och vyer över Skärstadal
November Ingerydsbacken
Disigt i Ingeryd
Klättrade upp här med tunga växlar.
Chokladglad med fläck på kinden.

Nu är benen trötta men själen glad. Att få sina timmar gjorda och att få snacka bort dem med en vän – hur fint är inte livet då?

Total
0
Shares
Share 0
Tweet 0
Share 0
Share 0

Elna Dahlstrand delar med sig av cykellycka, mjölksyra och äventyr på en av Sveriges största cykelbloggar. Elna bor i Gränna och jobbar som MTB-instruktör och guide med Vätterbranterna som arena. Hon är också frilansande digital strateg, skribent och föreläsare med fokus på outdoor, cykel och platser.

Du kanske också gillar
6 comments

  1. Alla de där Småländska grusvägarna alltså! Gud vad jag kan sakna dom! Runt Uppsala där jag bor (och cyklar) nu finns inga grusvägar… Här är till och med den minsta väg asfalterad…:(
    Mvh, utflyttad smålänning

    Svara

    1. Här börjar grusvägar bli en rödlistad art, det finns inte många kvar längre. Varenda liten sketen vägförening lägger oljegrus på sina vägsnuttar. Igår körde vi en väg som jag hade sett fram emot men besviket kunde konstatera alldeles just hade fått beläggning.

      Svara

  2. Låter härligt! Själv har jag så svårt att cykla på en cykel som inte fungerar perfekt. Eller snarare så här, teknik som inte fungerar som den ska stör mej otroligt mycket. Härom veckan så började min mtb att spökväxla under en tur. Den hoppade lite mellan två växlar ibland. Det störde mej så till den milda grad att jag på allvar övervägde att lägga ner och åka hem. Efter rengöring och omjustering så växlar den återigen så rappt som exakt som en XT ska göra och jag kan känna positiv energi flöda i kroppen vid varje växling. Så knäpp är jag.

    Svara

    1. Hade det varit min MTB och träning på stig hade jag lackat ur och inte orkat med krångel men nu var det distanspass och igår hade jag inga problem att koppla på pannbenet och göra det bästa av situationen. En annan dag hade jag stört ihjäl mig på det 😀

      Svara

Vad tycker du?

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Total
0
Share
0
0
0
0
0