Jag valde stigen jag vandrat med morfar som liten och körde fel. Hamnade i samhället Ölmstad några kilometer bort, trampade vidare därifrån till morföräldrarnas by Ånaryd. Fick en banan och en pratstund. Rullade hemåt, träffade granne i skogen, pratade en stund. Tittade på kor och kalvar, bestämde mig för en extrasväng.
Gjorde en faceplant i Prestekvarn; ansiktet före ned i mjuk mossa. Ingen fara, bara lite läskigt. Och klumpigt. Hamnade i Askarp, det var halvtaskiga traktorvägar och taggtrådshinder. Stigen tog nästan slut och någon hade glömt en maskin. En gammal maskin.
Hittade stigen och endurospåret jag letade efter, det ledde rakt över ån och det gick ju som en dans med lite fart. Inte så värst blöt och vips – så var jag hemma igen. Tänk, så ett litet stigfinnarpass kan bli.
2 comments
Åhh så härligt att cykla runt på landet – titta på kossor och hamna vilse! När man bor mitt en i varm, högljudd storstad är det lätt att längta bort till svenska hösten, den friska luften & landet!
Det känns lyxigt att få bo med allt det hör inpå knuten! 🙂