Vaddå, finns det så mycket lera?

Tror inte riktigt att jag lyckats smälta hur lerigt Vista Mountain var. Det var liksom inte bara jättelerigt, det var helt totalt rabiatlerigt. Det gick inte att cykla uppför, och för varje steg man sprang bredvid sin cykel fastnade ett halvt kilo gyttja på ramen och hjulen och i kassetten. Jag överdriver inte det minsta lilla. Man fick gräva bort lera mellan däck och ram/dämpare, mina frambromsar blev totalt nedslitna och jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger jag vurpade i nedförsbacke. Det bara gled och sladdade och gled och kasade. Stod på huvudet i samma backe tre gånger – på fjärde varvet försökte jag inte ens. Förutom en andraplacering fick jag med mig 31 blåmärken hem från tävlingen. Ett varv som när banan är torr är snabbt och sjukt roligt att cykla – tog en eeeevighet i geggan. På några ställen hade man lera över fotknölarna när man sprang. Vista är ju egentligen världens roligaste bana – det borde gå på sommaren så att chansen att köra den när det är torrt ökar.

Vista blev fyra varv lerigt lördagsinferno – det skar i hjärtat när lera och skit skrapade mot nya cykeln – det finns bildbevis på att jag verkar varit rätt glad för det. I söndags körde vi avslutningsstafett på varvbana i Hallby – det blev också lerigt efter en sisådär 500 varv sammanlagt; men inte lika överjävligt lerigt som Vista. Jag har tagit mig friheten att låna lite bilder från folk som plåtat under helgen – alltid kul när man fastnar på lite foto.

Ett fotobloggtips också – Eskil Lago som fotat mycket under tävlingarna i Jönköpingskrokarna har tagit några fina svartvita bilder i leran. Väl värt ett besök: http://eskil-enblogg.blogspot.se

Foto från mitt instagramflöde

Foto från mitt instagramflöde

Foto: BrittMarie Swärd

Foto: BrittMarie Swärd

Foto: Mia Kromnow

Foto: Eskil Laago (Klicka på länken för fler fina bilder från Västgötacupens avslutningsstafett!)

Foto: BrittMarie Swärd