Först. Så otroligt jobbigt. Slitsamt. Sedan, återhämtningen, några sekunder då lungorna knappt ryms i kroppen för man andas så häftigt. Och till sist, nöjdheten och lugnet som infinner sig. Och i många fall – vidunderlig utsikt. Jag älskar backar.
Först. Så otroligt jobbigt. Slitsamt. Sedan, återhämtningen, några sekunder då lungorna knappt ryms i kroppen för man andas så häftigt. Och till sist, nöjdheten och lugnet som infinner sig. Och i många fall – vidunderlig utsikt. Jag älskar backar.
Input your search keywords and press Enter.
4 comments
Åh backar! Jag har visserligen lärt mig att tycka om dem. Det har tagit sin tid. I början avskydde jag dem, hittade ingen tjusning mer än att det alltid var olidligt jobbigt. Men man blir bra på det man övar på. Det är något av en liten skräckblandad förtjusning för man vet ju hur ont det gör men hur skönt det är på toppen. Sedan gör det mycket att jag för tillfället har en cykel som gillar att klättra!
Jag gillar nog också backar när jag tänker efter. Den där goa fart känslan som infinner sig när man har så där perfekt med fart för att komma halvvägs upp och där tar kraften i benen över. Framför allt gillar jag känslan av att komma upp för backarna. Kram
Vilken fantastisk utsikt!
Visst är det, man kan liksom aldrig se sig mätt på den!