Om att få vara med och påverka

Den här bloggen, och många av er som läser den, har varit med på en sjudundrandes resa. När jag startade den gjorde jag det för att jag kände mig ensam. Jag hade ingen att bubbla cykel med. Jag bubblade över av nyfunnen cykellycka, av äventyren och av den ständiga utvecklingen och behövde få dela med mig av det. Nya vänner, nya lärdomar, nya utmaningar, ett ständigt framflyttande av mina gränser och ett läkande av en trasig själ. Då kände jag mig ensam. Nu känner jag mig delaktig.

Då, när jag startade bloggen, hade jag också tänkt att den skulle handla om mitt entreprenörsskap. För då var mitt jobb så himla viktigt för mig. Jag hade just blivit egenföretagare och frilansade som grafisk formgivare, ivrigt påhejad som ung och kvinnlig entreprenör; en roll jag aldrig liksom riktigt var bekväm med. Senare blev frilanslådan en reklambyrå som jag drev ihop med två kollegor. Men det där var liksom inte det jag brann för mest. Inte det jag verkligen tyckte var roligt. Istället jobbade jag mig in i väggen bara för att inse att det jag verkligen ville hålla på med var det där med cykel. Och bloggen följde mig och blev mest cykel. Cykellycka, mjölksyra och äventyr – för varje cykelpass är ett äventyr, det gäller bara att se detaljerna som gör det till ett sådant.

Det har hänt så mycket med mitt och andras bloggande sedan jag började. Och jag har varit igenom så himla mycket – mitt liv nu är ett helt annat än mitt liv då, nästan så jag är en annan person eftersom jag från början inte riktigt vågade vara jag. Livet just nu är just så som jag vill ha det. Till stor del eftersom jag sprungit på fantastiska möjligheter att påverka hur jag ville att det skulle bli.

Jag har också skapat en fantastisk möjlighet att få vara med och påverka min sport och få vara en påverkare, en influencer, inom min nisch. Jag är med på ett litet hörn, tillsammans med många andra och bidrar till ett inspirerande Cykelsverige. Och långsamt har det under det senaste året gått upp för mig att jag spelar roll, jag är viktig, jag får vara med, jag får ta plats och det är dessutom okej för mig att se affärsmöjligheter i det. Spännande, så himla spännande.

Sara Rönne, som driver bloggen Träningsglädje och som är en person jag ser upp till och inspireras av skrev för ett par dagar sedan ett inlägg om bloggande efter att ha varit hemma hos Linda. Linda startade branschorganisationen Better Bloggers som under det senaste året varit väldigt viktig för mig. Sara skrev om att ta en ledande roll i en digital värld, om att göra sin grej istället för att göra som alla andra och stå på sig för den man är och när jag nästan läst inlägget hade jag hunnit tänka flera gånger att sådär vill jag vara, det är ju sådan man är när man gör något bra.

När hennes slutkläm kom tänkte jag först att jag läst fel. Så jag läste igen. Och sedan, ni vet ju att jag är en känslomänniska av rang, grät jag faktiskt. För jag blev överrumplad, glad och rörd. Och på något ödmjukt vis stolt. Såhär skrev hon:

“/…/Igår pratade vi om vikten av att ha en plan. Att bli en påverkare är inget som bara händer. Det är alltså inget som händer per automatik när du bloggat i ett år eller tre eller tio. Det är snarare resultatet av din plan du lagt och tagit action på för att göra din grej.

Två bloggare som är tydliga exempel på allt det där ovan är Elna Dahlstrand och Elin Häggberg. De bloggar inom två helt olika områden men har båda tagit på sig ledartröjan på olika sätt. De är inte störst i hela bloggvärlden sett till statistik, men de är tydliga påverkare inom sina områden och har båda tilldelats expertroller av externa parter. Kanske det ultimata beviset på att man är en påverkare.”

Jag har funderat mycket på det där sedan jag läste det. Tänkt att jag nog underskattat mig själv och det jobb jag lagt ned, eftersom jag ständigt tycker att jag inte gör det bra nog. Jag skulle kunna göra mer, skriva bättre, filma mer, visa er mer tips och tricks, fota bättre…ja – ni fattar, jag är aldrig nöjd och jag har alltid för lite tid – att jobba deltid och cykla mycket är en heltid, att blogga därtill blir mer fritid än jag har. Men så värt.

Vet ni vad jag kommit fram till när jag funderat? Jag har kommit fram till att det var längesedan jag kände mig ensam. I mitt cykliga hörn av bloggosfären finns många grymma människor. Människor som är med och påverkar mig och andra. Som gör saker på sitt sätt, som jag vet inspirerar mig ibland och som jag hoppas att jag inspirerar emellanåt. Som gör att jag aldrig känner mig sådär ensam som när jag började cykla och inte hade någon att bubbla med. Helena Enqvist är en av dem. Katja på Cykelkatten en annan. Henrik Öijer förstås, den första cykelblogg jag började följa som jag faktiskt fortfarande surfar in på nästan varje dag.

Det finns förstås flera, det finns de som bara skriver om cykel och det finns de som väver in cykel mellan varven i annan träning och jag tycker så himla mycket om dem för det är så roligt att få läsa om andras äventyr. De som ligger på egna domäner och de som bloggar för tidningar och organisationer. De som gör business och de som inte gör det. Så många fina människor med intressen som liknar mitt, att cykla och att skriva om det.

Kanske viktigast av allt är alla ni som läser det jag skriver. Ni som håller med, ni som säger emot, ni som frågar och undrar och ifrågasätter och önskar inlägg, ni som kommenterar och ni som nöjer er med att läsa, ni som gör att jag ständigt är inspirerad att fortsätta. Ni som försiktigt undrar om det möjligtvis är jag som är Elna första gången vi ses i en cykelklunga och när jag säger att det är jag som är det ler och berättar att ni läser och gillar. Shit vad ni är viktiga.

Dock, jag har nog varit väldigt dålig det senaste på att länka till människor jag tycker är bra och om jag snabbt ska fokusera på att bli bättre på just en sak så är det nog det – att ösa länkkärlek över dem som får mig att känna mig delaktig och inte det minsta ensam.

Det är fint att få vara med att påverka och det är särskilt fint att vara en del av just den cykliga delen av bloggosfären. <3