En helt vanlig torsdag vid Vättern

Vi stack till en undangömd pärla vid Vättern en alldeles vanlig torsdagkväll Jimmy och jag.

Det här är en av mina lyckligaste platser – jag har så många fina minnen därifrån och särskilt fina är alla minnen från härliga stranddagar med mormor och morfar när jag och mina syskon var små. Minnen av mormors omsorgsfullt ordnade picknickkorgar och morfar som gärna badade med oss. Klippor att hoppa ifrån. Den gamla luftmadrassen vi fick leka med. Runda mjuka stenar som gjorde lite ont att gå på. Klart och kyligt vättervatten – vi badade tills läpparna var blå och det var dags att värma sig med den branta stigningen från vattnet uppför Vätterns branter.

Vi hade förstås planerat för en sprakande solnedgång men den uteblev. Det gjorde i och för sig inte så mycket för vi fick hela stranden för oss själva och kunde klättra upp på hoppklippan och lägga filten på det där goa stället som liksom blir som en soffa.

I ryggsäcken hade vi snabbt packat ned det som fanns hemma och där på filten med utsikt över vattnet drack vi Rudenstams mousserande vita vinbär direkt ur flaskan, åt melon och mjölkchoklad och skrapade ett par trisslotter och pratade om allt och inget. Lite som att det var semester igen och som att vi inte hade ett endaste bekymmer i hela världen.

Okej. Vi hade en baktanke med utflykten också. Det skulle vara lite opraktiskt/ironiskt om vattnet gick/värkarna satte igång när vi knatat hela vägen ned till den här stranden och vi är ju lite sugna på att dra igång det här med barnafödandet. Det hade ju blivit en bra story också – men det ville sig icke, bebisen verkar inte sugen på att komma ikväll heller.