Idag börjar gravidvecka 39. Vi har inte ens plockat upp någon av apparna där det står om vad som händer varje vecka för nu händer det liksom inte mer än att preggot blir tröttare och bebisen blir tjockare – precis i sin ordning.
Jag känner mig förbaskat färdig med att vara gravid och vi har passat på att njuta av massvis av finfin tid på tu man hand – kom igen nu älskade lilla cykelfrö, kom uuuuuuuut. Helst en dag när det är lugnt i Jönköping så vi får plats på Ryhov och inte behöver åka till Värnamo eller Eksjö eller annan förlossningsavdelning långt bort.
Den här veckan har vi varit på ytterligare en rutincheck på förlossningen, för att kolla om vattnet gick. Vi var nämligen inte säkra och trodde ett tag att det verkligen var dags men det var förstås falskt alarm. Dramabebisen alltså, adrenalinkicken när man plötsligt tror att det är dags går inte att beskriva – det var coolt, vi gick från ubertrötta människor på väg att gå och lägga oss till helt klara och peppiga och handlingskraftiga på nolltid.
Hursomhelst, utan att gå in på detaljer kan ni själva få lägga ihop en stark sammandragning som tajmade in att komma just som jag småsprang nedför en trappa med följande citat från barnmorska: “det är inte ovanligt att det blir såhär, bäckenbotten är ju inte tipptopp såhär i slutet av graviditeten”.
Jag trippar trött men lycklig fram genom tillvaron med små och korta gravidsteg, har täta och regelbunda sammandragningar som gör ont men inte alls verkar vilja övergå i förlossningsvärkar. Jag äter vattenmelon, springer på toa och tycker att det är sjukt varmt överallt. Jag har ont i fötterna, gravidkläderna passar knappt längre och jag har ömma revben efter ett par små, små fötter som tar spjärn därinne. Det är complicated business att knyta skorna, ta på sig strumpor, vända sig om i sängen och att tappa saker på golvet är misär eftersom det är knivigt att plocka upp dem igen. Men i vanlig ordning – jag skulle inte byta bort allt det här jobbiga för alla pengar i världen, att vara gravid är superjobbigt men att vänta barn – magi på alla plan.
Vi vill verkligen att hon ska komma nu, vårt cykelfrö. Vi är så in i bängen nyfikna på vad hon är för en liten människa, hur hon ser ut, hur det kommer att kännas att få hålla henne i famnen och hur det kommer att vara att komma hem till vårt kära Kvarnskogen som en liten familj.
Tretton dagar till beräknat datum – fy fabian vad spännande detta är, SNART ÄR VI NÅGONS MAMMA OCH PAPPA, jag tror jag måste nypa mig i armen litegrann för att förstå att det är på riktigt.
Justja – jag bad ju förstås cykelfröpappan hjälpa mig att ta en magbild. Här är den:
6 comments
Du är för härlig!
??
Måste vara den bästa gravidbilden någonsin ? Lycka till nu på spurten av graviditeten!
Tack!!! ?
Ojoj vad nära det är nu! Det har varit så fint att få följa dig under resan, jag har gillat alla preggoinlägg även om det är så långt i från sånt som jag läser. jag har liksom fått tänka tillbaka lite på hur det var själv för man glömmer (inte så konstigt, 17 år är ganska lång tid). Men att komma hem som en familj är något jag minns starkt. Den lite galna känslan att ta med sig ett barn ut från BB, sätta det i bilen och åka hem de tio milen. Att de liksom tillät det, att de vågade lämna henne med oss. Skulle vi verkligen klara av det. Ansvarskänslan var enorm då. Men det gick ju bra! 🙂
Åh, men är ju så glad att du läst och hängt med. Jag brukar inte heller läsa sådant – det brukar inte kännas intressant liksom. Just nu läser jag förstås en hel del preggobloggar men det är ju en kort tids specialintresse 😉
Ja, tänk – det verkar ju gått hur bra som helst, Cissi verkar vara en sådan himla fin och go’ tjej <3