Kniiip, spring & dö tuttarna guppar-döden: snorsportarvagnspremiär

Igår eftermiddag gjorde vi snorsportarvagnspremiär, cykelfröet och jag. Hon var inledningsvis en aning skeptisk till att bli bältad i en babyhängmatta i en konstig vagn och gallskrek i högan sky – men det var mest för att hon var övertrött och det gick snabbt över. Att komma ut en sväng var min lösning för att söva henne en stund och se till att jag själv piggnade till – hon var kinkig men vill ju inte sova dagtid och jag var sådär somnapåsoffantrött som man bara är när man behöver ta sig i kragen och se till att man får lite goa endorfiner av att svettas utomhus.

Vi har en begagnad Thule Chariot CX med som man kan springa, cykla, vandra och åka skidor med och igår blev det premiärtur. Barnmorskan sa ju att jag fick springa litegrann om jag knep samtidigt så jag drog iväg på rask skymingspromenad med några långsamma och försiktiga inslag av kniplöpning, dödsflås och tuppgupperi.

Löppremiär post partum var riktigt slitigt. Superjobbigt, det känns ju som man fått med sig någon annans kropp hem från BB, en kropp som aldrig sprungit innan. Men trots jobbigt ville jag väl mest egentligen kötta på och ta i för kung och fosterland men några saker stoppade mig:

1. Knipspringandet. Tokjobbigt och fokuskrävande att hela tiden hålla och komma ihåg att hålla knipet. Men ack så viktigt – man slarvar inte med en sådan sak post partum för det kan gå åt pipsvängen då.
2. Flåset. Hehe, det finns ju liksom inte så mycket flås. Och inte så mycket muskler. Pjuuuuuuh så jobbigt det är men ändå så gött att det är det för att vara i den här formen ger en konstant uppåtkurva – ett tag framöver kommer jag att bli bättre för varendaste pass.
3. Brösten. Om man vill ha lite hjälp på traven med att ta det lugnt kan man ju ta och stoppa in sina stackars bröst i en mjuk och följsam amnings-BH och sticka ut och springa lite. Herreminadagar så obekvämt. Jag ammar fortfarande litegrann när det funkar och har en ENORM (det känns så) B-kupa som inte får plats i mina sport-bh:ar och därför blev det amnings-bh. Panikens panik vad det guppade och var obekvämt – en ville ju liksom släppa vagnen och hålla fast brösten istället – men bra på något vis, hade det inte varit så rackarns obekvämt hade jag säkert tagit i alldeles för hårt. Får komma på något bra till nästa pass för det är inte så snajdigt att dö tuttarna-guppar-döden i fem kilometer.

Mest kändes det dock ganska härligt. Den där vagnen är så mycket mer kompatibel med livet på landet än vår andra vagn. Stora hjul, broms och dämpning – ser fram emot att rulla många flåsiga mil med den, både till fots, cykel och på skidor.

Förresten – det stormade in tips i min instagraminkorg igår efter att jag varit ute och premiärat – TACK! Har du något smart löp/cykelvagnshack jag inte klarar mig utan? Vad ska man tänka på? Vilken modell har du cyklat och sprungit med? Berätta!