Vem fan släpade hem en förkylningscocktail nu då?

Åååååh, vet du vad? Vi är förkylda. Helvetes, jävla, fan för att vara förkyld. Eller, alltså – jag är väl inte jätteförkyld, men har alldeles lagom mycket kli i halsen för att för tredje helgen i rad INTE kunna cykla utomhus. Bajskorv.

Jag blir som en besviken jättebebis när det där distanspasset jag längtat ihjäl mig efter inte blir av och analyserar sönder var infektionen kom ifrån.

Är det bakteriecocktailen när jag går all in för Lovis skull och bubblar små grodorna i undervisningsbassängen på badet varje torsdag? Nedsatt immunförsvar och hundramiljoner barn i en bassäng kanske inte är så himla smart.

Eller är det alla puckon som anlitar en rörmokare (min sambo) och tycker att det är sketasmart att låta honom komma och jobba när man ändå är hemma och är förkyld? Fast nä – han har inte avrapporterat några “jag-är-ändå-hemma-och-är-sjuk-kunder” det senaste. Det händer ändå rätt sällan om jag ska vara ärlig och det ska jag ju för en kan ju rimligtvis inte både svära som en borstbindare (förresten, hur svär en sådan egentligen?) och vara oärlig.

Är det bara dålig karma för att jag svär som en jävla borstbindare fastän jag lovat att sluta svära eftersom det finns massa andra fina ord i språket och jag numer är en ömsint moder och sådana svär ju rimligtvis inte som borstbindare? Min skyddsängel sitter kanske däruppe i himlen på ett moln och förfasar sig och skickar ned en förkylning till mig för att få tyst på mig en stund samtidigt som hen skickar peltorkåpor till mormor som sitter på ett annat moln så att hon inte ska behöva höra?

Äsch. Jag vet inte förstås – en kan analysera sönder vem som inte tog tillräckligt många puffar coldzyme, om man slarvat med en handtvätt eller råkat svälja ett förkylt tandtroll i en bassäng på ett badhus – det hjälper ju inte. Andas in, andas ut, andas in, andas ut – gör något annat istället.

Så jag gör något annat. Jag håller tummarna för att litet cykelfrö inte ska bli förkyld, jag bakar kladdkaka fastän jag sliter med mammakilona, jag gör långkok och håll i hatten nu: cykelfröpappan och jag har i helgen hunnit kolla på två avsnitt av Mandelmanns och ett avsnitt av Bron. Soffmys är ungefär lika ovanligt som distanspass och allting har väl ändå en mening, jisses vad vi behövde soffmys mer än att en av oss skulle cykla distanspass och bli distanspasstrött just den här helgen.