Tips: Cykla inte Västanåleden.

Ibland får jag för mig saker som inte är så himla kloka. Och innerst inne, om jag tänkt ett varv extra – så hade jag väl kunnat räkna ut det på förhand, men livet blir lite mer av ett äventyr om man emellanåt släpper konsekvenstänket och bara gör och tänker att det säkert reder ut sig. Som när jag häromdagen fick för mig att cykla Västanåleden.

Västanå är ett av Braheslotten hemomkring. Två av dem, Brahehus och Wisingsborg, ligger i ruiner men Västanå är intakt och förutom golfbana finns det vackra vandringsleder i anslutning till slottet. En del sträckor cyklar jag ofta och en del sträckor har jag gått till fots för såpass längesedan att jag hunnit glömma bort varför jag inte cyklar dem. Som tur är har jag nu varit förbi dem och påmint mig en gnutta.

Det kändes som en fantastisk idé att dra vidare vid vindskyddet där jag jag brukar svänga upp (eller komma ned) – för att fortsätta utforska stigen som går längs med Vättern från lilla byn Röttle och vidare över Röttle raster. Den stigen i sig är ganska utmanande med rötter, knixar och spänger och jag längtade efter mer sådan stig och tänkte att det nog skulle dukas upp om jag fortsatte.

Det började ganska bra bortsett från när jag på riktigt för första gången höll på att välta åt det håll där det mest finns stup och vatten. Jag cyklar ju sådana stigar ofta – skog på ena sidan och stup ned till Vättern på andra och det brukar inte kännas läskigt men den här gången fick jag lite hjärta i halsgropen. Ingen fara på taket dock, det ordnade upp sig och hjärtat åkte tillbaka på rätt plats när jag balanserat mig förbi endast nästan-vältandes.

Stigen var till en början cykelbar men inte så flowig. Jag tänkte att det nog skulle bli bättre längre fram och att det kanske skulle komma någon kul backe att trycka på lite uppför. Det kom en backe och jobbig var den men trycka på med cykel var det liksom inte snack om. Snarare bära cykel uppför branta backar, ibland såpass brant att det fanns ett rep att hålla sig. Not so much flow.

Visa det här inlägget på Instagram

Jag kan varmt rekommendera Västanåleden. Till fots! Ta INTE med dig cykel, det är liksom lite svårt att hitta ett bra flow.

Ett inlägg delat av ELNA DAHLSTRAND (@elnadahlstrand) 4 Jun 2019 kl. 11:36 PDT

Någonstans halvvägs uppför stigen som inte verkade bli bättre drog jag iväg ett mess till Jimmy. Klockan var ändå nära halv nio och jag hade bara pyttelite batteri kvar i mobilen så i ett sms berättade var jag var och vad jag höll på med och ungefär hur lång tid jag trodde att jag skulle fortsätta att hålla på med det. För säkerhets skull – det hade ju varit typiskt om något skulle hända på en stig jag aldrig cyklar/klättrar i vanliga fall.

Jag funderade förstås också på att vända men tänkte att om jag nu gett mig ut på den där leden så var det lika bra att ta reda på hur hela såg ut – och hoppet är ju det sista som överger en stigfinnare, det kaaaaan ju bli bättre längre fram. Det blev det inte. Det blev visserligen väldigt mycket fin utsikt men det blev inte så värst mycket bättre.

Myggen attackerade, fästingarna anföll i flock och stigen bjöd på ett par-tre meter flow mellan olika spännande klättringar och ocykelbara partier. Det blev dessutom feststämning när jag började känna mig trött och törstig och kom på att jag inte druckit över huvud taget och hade en hel flaska energi att klunka i mig.

Till slut tog den där jäkla stigen faktiskt slut och döm om min förvåning och lycka när den faktiskt tog slut en liten bit från min absoluta favoritplats på Bauerleden, där jag gärna ville ta en bild med mitt nya team-kit. Värt att klättra för liksom. Om det inte vore för att batteriet i GoPron tog slut efter en bild och att myggen fortsatte attackera medans jag fångade fästingar på benen med ena handen och messade Jimmy att jag klättrat klart med andra.

Summa summarum kan vi konstatera att Västanåleden är femton kilometer lång och makalöst vacker med har hänförande natur och magiska utsikter men den ska springas med trailskor eller vandras med kängor. Ta inte med dig cykel.