Från djupet av mitt hjärta

Jag önskar djupt och innerligt att vi kommer att se tillbaka på det här året som det år då vi var som allra mest slitna. Då vi kanske inte tog smarta beslut varenda dag eftersom vi var så trötta. Då jag kanske inte var mitt allra mest klartänkta – tvärtom.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det som är nu är det allra värsta. Att det ska vända. Att vi ska hitta sömn, lugn och rutiner kring det som måste funka. Att vi alltid ska kunna säga att vi klarade ju av det där också – då klarar vi precis allting.

Vi är så trötta. Jag är så trött. En tvååring, en utmattning i bagaget, en ständig jakt på ekorrar, ett behov av mycket sömn och hård träning utslaget av tidiga morgnar och förskoleförkylningar, saker som tar energi och en hjärna som fungerar mest på konstig halvfart.

Om några månader ska vi kunna säga att i slutet av oktober tjugonitton, när vår fantastiska unge just fyllt två – då peakade tröttheten, då var det som värst. Det måste bli så. Det måste det. Jag känner det från djupet hjärtat – vi fixar det här, det kommer att vända.

Jag kommer att bli glad och pigg igen. När jag skrev det här i affekt på instagram härom morgonen var jag på botten – det kan bara inte få bli värre än det var just då. Jag har bestämt det. Jag och min familj – vi fixar allt.