Vändningen

Det är eventuellt en gnutta för tidigt att ropa hej. Men alltså.

HEJ!

Kommer du ihåg att jag skrev att jag från djupet av mitt hjärta hoppades att vi skulle se tillbaka på den här hösten som den allra tröttaste – som den jobbigaste, tröttaste, värsta perioden precis innan det vände.

Jag tror det har vänt. Jag börjar ana att det kan vara så. Jag förväntar mig bakslag men jag undrar om det på riktigt faktiskt kan vara så att vi på alla plan klarade oss igenom den allra tröttaste tiden vi någonsin varit med om.

Jag har känt mig piggare. Mindre tröttmosig i hjärnan. Mer närvarande. Lite mindre småbarnsmamma-förvirrad i tankarna. Och någonstans i tröttdimman har jag och min allra bästa vän börjat prata mer än vi gormar och gnäller på varandra – för är det något man gör när man är som allra tröttast så är det ju inte att visa kärlek och respekt direkt. Knasigt.

Att bestämma sig för att skala bort och styra om och börja känna efter och själv ta kommandot över i vilken riktning jag skulle styra livet – med familjen mammahjärtat som kompass var så himla bra. Det har gått så kort tid sedan dess men idéer och livsglädje är tillbaka, jag märker knappt att det är allra gråaste november.

Tvärtom – jag har tagit tag i en sak jag drömt om och jag har fått lite energi från träning. Jimmy har låtit mig sova många nätter och det hjälper även om jag fortfarande måste gå upp innan min inbyggda klocka är sugen på uppstigning.

Jag tänker ropa hej. HEJ!