“Sura och svär ett tag men det som gör mig lugn är du vet att livet är större än den här tävlingen.”
Orden är Sofie Lanttos och hon skickade dem i ett DM på instagram efter förra helgen. Och hon satte liksom fingret på det – att vara arg, sur och besviken är viktigt, rentav konstruktivt – men just en enda tävling är en väldigt liten beståndsdel i ett snorsportande liv.
Det är snabba vändningar i mitt liv, det är det alltid, och nu känns mitt SM-haveri så oerhört långt borta. Som om att det är minst ett halvår sedan fastän det bara gått en vecka.
Jag har hunnit pinpointa en hel del grejer att jobba med under veckan som gått. Jag lever med ganska stor ekonomisk oro nu, jag behöver fler kunder och uppdrag, fler löpande sådana, men också fler hållbara sådana – uppdrag som jag orkar med månad efter månad. Men det kommer att fixa sig, jag har många idéer och jag kan nog omsätta en del av dem i något bra och långsiktigt. Jag har på kort tid lärt mig mycket av en branschkollega och jag har jobb-pepp, det väger upp och jag vet lite vad jag har att jobba med där.
I början av veckan pratade jag med en av vårdcentralens läkare via deras digitala lösning. Jag kände mig totalt dumförklarad och blev ganska ledsen av samtalet men det jag kan ta med mig därifrån är att jag nog ändå varit dålig på att ta hand om mig själv igen. Mat. Sömn. Återhämtning. Avkoppling. Eller som Sara på Aktivitus påminde mig om, att när det är jävligt stressigt – då är det en fantastiskt bra grej att sticka ut i skogen och sätta sig på en stubbe och bara vara ett tag. DET har jag alldeles glömt bort att jag behöver göra regelbundet.
Jag har också pratat med min galet proffsiga och kompetenta coach Emma. Ni vet Emma Belforth, den galet grymma cyklisten som gav Rissveds en match i SM och som efter ett tokigt spännande rejs tog hem silverpengen i Göteborg. Det känns tryggt att ha henne som coach och det känns tryggt att hon får gå in och styra upp. Hon lägger roliga pass och fattar hur det är att vara småbarnsförälder, hon har en liten i ungefär samma ålder som Lovis. Vi vilar lite nu, tar det chill och fokar på mina guidningar och att det ska kännas kul och sedan kör vi ett par veckors hopp och lek och sedan drar vinterträningen igång och det, det blir sjukt spännande. Att jag inte lyckats i år har skapat en galen motivation mot nya mål, sådär så jag känner att jag måste hålla mig själv tillbaka så jag inte drar igång NU och tröttnar i februari. Då är det bra med en grym coach.
Under veckan som gått har jag fått sova lite extra. Jag har ätit bra mat. Jobbat lagom, tagit det lugnt och tagit hand om mig. Och det känns extra bra i magen för efter misärsommaren 2020 är Jimmy och jag verkligen ett team igen. Vi hjälps åt. Vi gör tillsammans. Vi lastar av varandra och jobbar framåt och vi dansar ihop med Lovis till hennes favoritlåt som liksom passar väldigt bra ungefär jämt. Det löser sig. Om man bara pinpointar hur man ska jobba med stort och smått och högt och lågt, då löser det sig.
Och kanske är hela 2020 exakt vad man behöver ibland. Härdsmälta på många plan – en käftsmäll, en påminnelse, en funderare, en omvärderare, en tankeställare. Man måste jobba på grejer. Alltid.
Tack alla som påminner mig och varandra på ett fint sätt om att olika saker spelar olika roll och att det som är viktigt på riktigt alltid är…eh..ja, viktigt på riktigt. Du fattar, eller hur?
