Att vara förälder är att ha en liten människa till låns. Vårt uppdrag är att skapa en stark, trygg och självständig vuxen och varje version av vårt barn är en version av människa att förstå, lära känna och snabbara en vi anar, släppa taget om.
Jag har älskat varje version hittills av vår dotter förutsättningslöst och jag vet att jag kommer att göra detsamma med alla åldrar som kommer att komma. Vissa kommer att ha större utmaningar än andra – men alltid ska jag älska henne.
Ibland, för ett ögonblick, kan jag sakna att ligga med en liten bebis sovande på bröstet. Inte så ofta dock – för bebistiden var inte min favorit. Det jag vet är att jag kommer att sakna den lilla, stora Lovis vi har nu något enormt när hon bara är stor.
Hon är fantastisk. Hon är mysig, rolig och omtänksam. Vi får vara med och uppleva hennes kämpaglöd när hon ska lära sig nya saker och vi får dela hennes glädje när hon lär sig. Vi får visa, förklara och förstås – förmana och tjata en del. Men mest får vi just nu, vi får så innerligt mycket tillbaka.
Det är stora saker som händer just nu. Hon räknar långt, är intresserad av bokstäver, hon kommer ihåg recept och detaljer om vänner och familj. Hon kan cykla och hon väljer helst kläder själv. Hon är stor fast liten. Hon vill hålla handen när hon somnar, hon vill kramas hårt och länge, hon vill kunna själv men litar på att vi finns där när hon försöker.
Jag kommer att sakna lilla Lovis när hon är stor. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara – jag hade inte kunnat förklara det för mig själv innan jag fick barn. Förstår du vad jag menar?
4 comments
Finns ju mycket som är svårt att förklara för sig själv och andra innan man själv eller de har varit där. Jag förstår precis vad du menar!
Får mig att tänka på den här fina https://www.instagram.com/p/Bmgc51Fh-Ns/?igshid=zygjwezdl9g6
Jo jag kan förstå vad du menar även om jag tänker att de kommer nya tider som ger en så otroligt mycket. Jag har idag 2 pojkar, en på 15 och en på 20 år. För ett tag sedan kom 20 åringen hem och sa att han skulle söka jobb utomlands. Han sökte sedan och ska ha anställningsintervju över internet på måndag. De var nog där någonstans som de gick upp för mig att jag kanske inte kommer se Harald varje dag ligga och mysa med vår hund Abbe, att han inte kommer att säga godmorgon varje dag längre. Att han kanske är påväg att börja stå på egna ben. Samtidigt så är jag fruktansvärt stolt över den killen han har blivit och att vi fått vara med och forma honom till den han är. <3.
Jag förstår precis. Städade ur sonens studentlägenhet idag och insåg att vi bara är månader från hans definitiva vuxenliv. Glatt men också jobbigt.
Vad fint skrivet. Håller fulständigt med. Har själv två döttrar, nu i övre tjugoårsåldern och har upplevt helt samma . Blir än tydligare nu när den ena tjejen fått egna barn, i 4-, och 1,5 årsåldern som vi umgås med o följer på nära håll, och upplever samma med dem. Det går sååå fort och man skulle vilja att de stannar upp o är i sin nuvarande tid lite längre. Å andra sidan är man bra på att säga “tänk när de blir så stora och gör…”. Man borde vara bättre på att vara i nuet med dem .